Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I likhet med sina landsmän och
landsmaninnor intresserade sig den
unga sjuksköterskan föga för
främmande länder och folk och viste
mycket litet om dem. Hennes kunskap om
Sverige och svenskarne inskränkte sig
till namnen—och knapt mera än
namnen — Jenny Lind och Kristina
Nilsson. Men hon trodde, att det skulle
intressera den sjuke, om hon talade om
och låtsade intresse för hans
barndomsland och slägtfolk.
Det var sålunda samtalsämnet blef
det senare — med Jenny Lind och
Kristina Nilsson som utgångspunkter.
— Men — förlåt min närgångenhet
— Jag trodde icke att svenskarne voro
katoliker, sade hon, när
konversationen vexlats in på det spåret.
— Det äro de icke heller — endast ett
mycket litet fåtal af dem, svarade han.
— Ni är det ju — icke sant?
Han smålog svagt och nästan
fruktade, att hans fagra sköterska, som
varit så verksam i att återställa hans
kroppsliga helsa, nu skulle taga itu
med hans själ. Det gjorde honom ett
ögonblick ledsen. Det var ingen
behaglig tanke att i denna, den högsta
religionens prestinna, en engel som
lindrade lidande, finna en fanatisk,
te-oretiserande missionsdam.
— Nej, sade han, jag är född och
uppfostrad till protestant. Den
lutherska läran är statsreligion i Sverige och
de flesta af mina landsmän der
bekänna sig till den samma. Hur
förhållandet är med dem här 1 landet, vet jag
icke, men jag är alldeles säker om att
de, nästan utan undantag, äro
protestanter, tillhörande en eller annan af
protestantismens många sekter. Men
hvarför tror ni mig vara katolik?
— Ni bär en amulett om halsen.
Han gjorde en instinktlik rörelse
med sin matta, afmagrade hand mot
det ställe, der den om tal ta saken
befann sig.
— Det är ingen amulett, sade han.
Det är en död kamrats sista helsning.
Så snart Jag förmår stödja på benen,
måste jag framföra den. Det är en
helig pligt, och jag lofvade honom med
hans hand i min att sjelf framföra den,
om jag var i lifvet. Jag hoppas kunna
vara stark nog dertill i morgon. Den
lilla pungen, som ni sett mig bära i ett
band kring halsen, fortfor han,
innehåller en lock af hans hår — han hade
det vackraste lockiga hår jag någonsin
sett — och dessutom fins der några
skrifna rader, de sista han skref. Vi
voro mera än kamrater — vi voro likt
barndomsvänner, ehuru vi icke lärde
känna hvarandra, förr än vi träffades
på Cuba. Vi lågo bredvid hvafandra
på hospitalet. Han hade blifvit svårt
sårad vid stormningen af San Juan.
Man ansåg dock icke, att det fans
någon fara för lifvet Men så blef det
nödvändigt att företaga en operation,
och — derunder dog han. Då hade han
legat på hospitalet en veckas tid och
synbarligen förbättrats, till dess det
den sista dagen tog en olycklig
vändning.
Han talade mycket om sitt hem. Det
gjorde honom* godt, miss, och det
gjorde mig godt att höra det. Han
talade om sin mor och sin syster. ‘Erik’,
brukade han säga, ‘om du har lust att
veta hur en engel ser ut, så borde du
få se syster min.’ Och det skulle jag
få tillfälle till, ty när kriget var slut,
om vi båda lefde och komme lyckligt
och väl till Chicago, så skulle jag
ofta helsa på 1 hans hem. ödet ville
det ej. Min stackars vän skulle
aldrig mera få se det hem, han så högt
älskade, eller den syster han så
vältaligt beskref. Innan han dog —
eller innan operationen skulle verkstäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
