Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörka blickar. Att glädjas åt allt
vackert i verlden utan att ovilkorligen
vilja ha det, kan vara lika sann
lifs-filosofi som någon annan. Utan det
sköna skulle verlden vara ödslig och
otreflig som en tom lada.
Den påskdagsparad, som just gick ut
från den lilla anspråkslösa svenska
träkyrkan vid en af stadens mindre
fashionabla gator, var icke så
mång-färgad och lysande som den på de
breda boulevarderna. Men äfven den
hade sin blomsterfägring — en som
påminde om de små välskötta
trädgår-darne kring pyntade stugor på landet,
der löfkoja, reseda och lavendel i all
blygsamhet sprida en förtjusande
vällukt och stora kejsarkronor prunka
med en viss löjlig grannlåt.
Kejsarkronorna voro här icke
många — om också mest i ögonen fallande
— reseda och lavendel och blå viol så
mycket talrikare.
Blå viol, ja!
Det påminde hon mest om och
der-för kunna vi kalla henne Viola, då vi
icke veta, hvad hon heter — den nätta
unga flickan med det blonda håret och
de blå ögonen, som just nu steg ut ur
kyrkans lilla vestibul.
Eftersom det var påskdag, hade hon
ny hatt och eftersom hon hade ny hatt,
är det Icke mera än tillbörligt, att vi
egna den en . smula uppmärksamhet.
Den hade nog icke kommit från Paris
och var icke hvad de amerikanska
damerna kalla en “skapelse”, men den
var smakfull, pikant och klädde henne
obeskrifligt väl — hvilket till och med
en af frälsningsarméns fula
hufvudbo-nader skulle hafva gjort, ty hennes
anslgte rar så ungdomligt täckt.
Hatten var emellertid, som nämdt,
smakfull och Viola hade sjelf förfär-
digat den, ty hon var en liten
hattsömmerska.
När en ung man, som en stund stått
väntande några stefe från ingången,
fick syn på den, lyfte han på sin, som
var ett halft tum för stor på grund
der-af att han, dagen till ära, hade låtit
klippa sitt hår. Men sådana der
småsaker se icke älskande blickar och det
var med dylika Viola betraktade den
helsande, som vi gerna kunna kalla
Charlie, emedan det möjligen kan vara
hans rätta namn.
Men hon såg, att han ätit ägg på
morgonen och att han spilt äggula på
den högfärgade halsduk, som han i dag
bar för första gången. Och under det
de så stodo och samtalade, stödda mot
ett långt plank, afsides från det öfriga
kyrkfolket och utan att bekymra sig
om detta, tog hon upp sin lilla
spetsprydda näaduk och torkade,
omsorgsfullt och ömt och en smula blygt, bort
fläcken.
Sedan slöto de sig till de sista i
kyrk-paraden som skred fram 1 solljuset,
förtunnades och omsider blandade sig
med andra folkströmmar, till dess den
förlorade sin identitet bland den
mängd af helgdagsklädt folk som var
ute på påskdagen.
Charlie och Viola hade gått, till dess
de kommo ut på den stora boulevarden,
på hvars jemna, breda
cementtrottoarer den fina verlden — vare sig den
varit i kyrkan eller ej — paraderade
sakta och ståtligt fram och tillbaka
eller åkte 1 öppna vagnar efter hästar
med blänkande sidor, kråmande
hållning och klingande silfverlänkar.
— Ack, den som vore rik! önskade
Viola
Charlie sade ingenting. Hennes
önskan stack honom en smula, ty
Charlie var långt ifrån rik. Han hade icke
ens råd att gifta sig med Viola, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
