- Project Runeberg -  I Svensk-Amerika. Berättelser och skisser /
124

(1900) [MARC] Author: Johan Person
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

par i marken, utstakade längs de
blif-vande gatorna. Det var icke alls
tref-ligt. Sjelfva Åsynen af denna
obegränsade, flata vidd, som l&g och darrade
i solen, ingaf trötthet.

Men ett stycke derifrftn — helt nära,
tycktes det, ehuru i sjelfva verket en
god mil borta — fans en grön lund,
som vänligt inbjöd till svalka och
hvi-la. I dess mjuka, rogifvande grönska
skymtade här och der nägot hvitt
fram.

Det var en begrafningsplats.

Dit styrde de kosan med tunga,
trötta, släpande steg. När de kommo
innanför den ståtliga porten — utifrån
den dödande enformiga, hvardagliga
slätten med dess pressande solbadd,
drog Anna ett djupt andedrag af
lättnad. Härinne var det som ett paradis
i jemförelse med derute. De lummiga
träden räckte hvarandra sina grenar
och bildade skuggiga alléer längs
gån-garne. öfver allt var det en rikedom
af blommor, grönt gräs, buskar med
hängande grenar och skulptur i
marmor och granit. Foglames qvitter lät
så vackert 1 den här rådande
tystnaden, som var på samma gång
lugnande och stämningsfull.

Här satte de sig. De sade ingenting.
Båda njöto de af hvilan och båda
tänkte de: här är godt att vara. Lillen
sof...

*



Det var så tyst inne i den lilla
våningen. De oartikulerade, gurglande
glädjeljuden och de genomskärande
skriken saknades. Blott kanariefogeln
i buren vid fönstret utstötte gång efter
annan ett ängsligt pipande. Han hade

ingenting att äta eller dricka. Man
hade helt och hållet glömt honom.

När Leopold eller Anna rörde sig,
gingo de på tå med tassande steg, som
fruktade de att väcka en sofvande.

Det var lillen som sof.

Han sof derinne i “frontrummet”, i
en liten trång, hvit, sidenstoppad säng
som stod på två hvita pelare. Men de
behöfde icke frukta att väcka honom.
Han kunde icke vakna.

Lillen var död.

*



Leopold Löfgren köpte ingen tomt på
den skugglösa, ödsliga prärien — der
emellertid tomtvärdet steg allt mera
och der han inom kort skulle hafva
blifvit ganska bergad karl. I stället
skaffade han sig en liten vacker vrå
bland de lummiga träden och alla
blommorna på den lugna idylliska
grafplatsen. Och der lefde de sitt
sön-dagslif, när väderlek och årstid tilläto
det.

Det blef emellertid tal om att flytta
tillbaka till Sverige. Ett oväntadt
tillfälle till ekonomiskt oberoende hade
der yppat sig för Leopold.

Men nu kom det. När det gälde att
återvända till fäderneslandet, kunde
de icke.

De voro nu rotfästade här i landet.
Med hjerterötterna hade de slagit rot
i Amerikas jord.

Aldrig hade de känt det så tydligt,
som då de för första gången på de
dödas minnesdag följde de folkskaror,
som begåfvo sig ut till grafplatsen för
att smycka de hänsofnas grafvar med
blommor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:20:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pjisveam/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free