Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är forna tiders svenska husfruga
som blomstrat upp igen ute p& de
bördiga slätter, der majsen når dubbel
manshöjd.
Äldste sonen är icke hemma. Nu, när
det härdaste jordbruksarbetet är
förbi, vistas han vid högskolan. Han
studerar lagfarenhet. Till sommaren
ftterkommer han till plog och
skördemaskin. Far och mor, och icke minst
han sjelf, se förbundskapitoliet med
dess höghvälfda dôme hägra i fjerran.
Vi inbjudas till aftonvard.
Bländande snygghet öfverallt. Det är
måhända lättare att hälla rent härute,
der allt är rent, luften hög och ren
och till och med tankarne höga och
rena. Dessutom tillåter husmodern,
som här inne är herskarinna, ingen
att träda inom hvitskurad tröskel,
förr än han genomgått en tvagning der
borta vid pumpen, der ni ser
träbänken med tvättfaten och tvålbitarne.
Hon har visserligen gjort ett
undantag för oss, men Gud vet, hvad hon
tänker om våra vanor.
Men vi få äta tillsammans med
drängen, ty här känner man ingen
stånds-skilnad. Rysligt — men lyckligtvis
anade ni icke, att han var en dräng,
förr än ni händelsevis fick veta det
senare, och då var det Ju redan gjordt.
För resten är han förlofvad med
äldsta dottern — om det kan vara er till
någon tröet. Tacka Gud, att ni slapp
sitta till bords med pigan, eftersom
ingen sådan fans. “Misais” sköter sjelf
hushållet och karlarne få vara goda
att hjelpa till med sådana sysslor som
att diska kärlen o. s. v. om det skulle
behöfvas. Att mjölka korna tillhör
deras arbete. Här ute står qvinnan
högt i aktning. Hon är en bättre slags
menniska — ej en docka och ännu
mindre ett lastdjur.
Två stolar stå tomma och två
tallrikar orörda under aftonmåltiden,- men
innan den väl är slutad jaga två
lättfotade småflickor öfver de många
af-plockade majsaxen på gården. Btt par
rigtiga prärieblommor, friska och
färgrika. De äro de yngsta som vuxit
upp här ute.–
Under samtalets gång börjar ni få
allt mer och mer aktning för den
svensk-amerikanske farmaren. Det
nästan förargar er, och för att på
något sätt komma er upp igen till den
gamla höjden, från hvilken ni kan se
ned på honom, frågar ni, hvad han
varit i Sverige. En “underklassare” som
hade ruter i sig och gaf hela
fosterlandet med dess dumma kastskilnad på
båten. Ett visst skryt gör sig
märkbart, då han berättar, hur han genom
egen kraft, utan att krusa någon,
kämpat sig fram till en oberoende och
välmående ställning, men i detta skryt
kryper nordbolynnet fram. För öfrigt
hör ni genast, hur innerligt han älskar
Amerika, särsklldt den stora, fria
Ve-stern, der inga andra skrankor finnas
än taggiga ståltrådsstängsel och dessa
endast för kreaturen. Hvad som mest
stöter er finkänslighet, är hans brist
på beundran för det gamla
fosterlandet, der ingenting annat tyckes vara
honom heligt än den lilla kulle på
landtkyrkogården, under hvilken hans
gamla mor ligger begrafven. Men det
kan man icke undra på. Hvarken
hufvud eller armar hjelpa derstädes
för en sådan som han. Och man kan
väl icke begära, att en som förgäfves
ränt hufvudet emot fördomens mur
och slagi t sönder händerna på dess
port, sedan skall råka i sentimental
exstas öfver hvad som finnes der
innanför. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
