Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BoaröinflbusUf.
Jag har aldrig kunnat berätta
någonting. Derför har det alltid varit
min tur att lyssna, när vi kommit
tillsammans på “bakporchen”, liksom det
varit Charlie Petersons att berätta.
Han hade mål i munnen. För min del
har jag ett temligen godt minne. Så
till exempel erinrar jag mig ganska
väl, hvad Charlie berättade om sitt
boardinghuslif här i landet och det var
som följer:
Den första tiden af min vistelse här
i landet, hit jag smet ifrån
fullgörandet af min värnpligt i Sverige, bodde
jiig på hotell.
Men en dag stoppade jag min
trogna pipa af “Missouri Meerschaum”
och min icke fullt så trogna
väckarklocka i rockfickan. Dessa voro mina
s. k. penater. Och dem flyttade jag till
mrs Larson som höll svenskt
boarding-hus.
Den extra löskragen lemnade jag
qvar, ty knapphålet var utslitet.
Xf-ven lemnade jag ett och ett halft
dussin “necktles” i lifvade, glada färger,
så att i händelse något ensamt
fruntimmer, upplagdt för handarbete,
flyttade in i rummet, hon kunde göra sig
ett litet vackert lapptäcke eller en
“crazy”-kudde.
Min nya värdinna, mrs Larson, var
en gammal, äkta svensk kärngumma, i
hvilken intet svek fans. Han gick sjelf
med mig upp till mitt rum och visade
mig sängen som var betäckt med en
snygg, hvit bordduk, och hon
blottade en flik af lakanet, så att jag med
egna ögon skulle kunna öfvertyga mig
om att det icke fans några sådana der
små “polka dots”, som det plägar bli,
der det fins vägglöss. Likaledes
visade hon mig utsigten — en bit spåntak,
en half fönsterkarm med en
konsump-tiv fuchsia i en sprucken kruka och ett
stort reklam för Hoods Sarsaparilla i
kromgula bokstäfver på svart botten.
Till sist öppnade hon dörren till en
liten skrubb, full.af hyllor, små krokar
och spikar.
— Här kan han hänga sina kläder,
sa’ hon.
Men då knep jag ihop munnen till
ett slugt småleende, kisade med
ögonen och tänkte för mig sjelf:
— Nej tack, mlssis lilla, det lurar
hon mej inte till. Det skulle bli ett
trefligt how-do-you-do. Åhnej, jag
behåller helst mina kläder på mig. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
