Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgifna tidningen »Julrosor» får man se ungdomsporträtt af nu
lefvande skandinaviska litteratörer och konstnärer. Utom af
V. Rydberg och grefve Snoilsky är den svenska
litteratör-verlden här representerad endast af hr August Strindberg
och fru Anne-Charlotte Edgren. Är det derfor, att blott hr
Strindberg sjelf och den med honom mest befryndade q
vin-liga representanten for vår moderna litteratur äro de enda
bland Strindbergs-realisterna, som »hafva sin ungdom bakom
sig»? Ungdomsporträtt af sällskapets öfriga medlemmar skulle
kanske hafva framstält ungdomar i kolt? — Ja, det är visst
och sannt, att publiken är mycket snäll och beskedlig!
Men äfven tidningarna, t. o. m. de bättre, hjelpa till att af
de mycket unga männen i en handvändning göra mycket stora
män. När någon försöker sig på tiljan, tvärt blir han »scenisk
artist», och när någon börjar skrifva och trycka, genast blir han
»en af våra litteratörer». Och dessa sjelfgjorda och af
tidningar tillklippta storheters göranden och låtanden omtalas som
»fashionables news». Så fick man for någon tid sedan läsa i
en af hufvudstadens främsta och äldsta tidningar den
»konstnotisen» om en af dessa allra farskaste »litteratörer», att
han lemnat den »litterära banan för att öfvergå till den
sce-nisk-artistiska». Den som har reda på saken, tycker att
humbugen är både ynklig och löjlig, men den stora allmänheten
sväljer nog humbugen på sitt vanliga oreflekterade vis.
Dylika notiser kunna näppeligen förklaras på annat sätt än
att någon »litteratörens-artistens» skolkamrat eller goda vän,
som fått någon underordnad plats i redaktionen, lyckats
gäcka hufvudredaktörens vaksamhet och få in notisen i bladet.
Men hvarken de riktiga litteratörernas eller artisternas
anseende höjes just genom sådana notiser, och icke
tidningarnas heller1).
1) Det kan vara skäl att erinra om och kunde t. o. m. vara
skäl att reproducera Strindbergs egen blodiga satir i »Röda Rummet»
öfver tidningsskrifvare och deras recensioner, en satir, som icke minst
träffar den »liberala» pressen, hvilken uppbjuder hela sin förmåga att
göra Strindbergslitteraturens författare stora. Här kan man nog lita
på hr Strindbergs utsagor,‘ty härvidlag har han atan all fråga
sak-kännedom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
