Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gatpojken, som bättre valde sin medkänsla och
motvilja, sprang, till förskansningarna med sin lille
bror, blev stående under granatregnet och dog med
ropet: »Leve Kommunen!» Där är en man som
uppröres av en orättfärdighet, anfaller utsugaren,
den lille tyrannen i fabriken eller den store
tyrannen i ett kejsardöme. Där är slutligen dessa
otaliga uppoffringar, mindre lysande och därför
okända, nästan alltid misskända, som man
oavlåtligen kan iaktaga, isynnerhet hos kvinnan,
förutsatt att man vill göra sig omaket att öppna ögonen
och lägga märke till, vad det är, som utgör
grundvalen hos mänskligheten, det som gör det möjligt
att klara sig någorlunda trots utplundring och
förtryck.
Dessa smida, den ene obeaktad, den andre
mera uppmärksammad, mänsklighetens sanna
framsteg. Och mänskligheten vet det. Därför
omgiver den deras liv med ärebetygelser, med
legender. Den idealiserar dem till och med och gör
dem till hjältar i sina äfventyr, sina sånger, sina
berättelser. Den älskar hos dem modet, godheten,
kärleken och uppoffringen, som den stora mängden
icke eger. Den låter deras eftermäle leva hos sina
barn. Den minnes även den som blott har levat
i en trängre krets av släkt och vänner, genom att
ära deras minnen i familjens egna traditioner.
Dessa är det som utöva den verkliga moralen
— för övrigt den enda som förtjänar detta namn
— ty det andra är blott samarbete mellan
likställda. Utan detta mod och denna uppoffring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
