Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes hava löst den oavbrutna rörelsens problem,
ty han kunde aldrig hålla sig stilla. Lyckligtvis var
han icke odygdig och ej heller synnerligen modig, och
därför slapp han tämligen väl undan ledsamheter och
svängde fram och åter mellan far och mor liksom
en kärleksfull liten pendel med ett livligt ticktack, ty
Rob var en pratmakare.
Teddy var alltför ung för att spela någon viktig
roll i vad som föregick i Plumfield, men han hade
dock sin lilla sfär, som han på ett hedrande sätt
fyllde. Var och en kände stundom behov av en
gunstling, och lilla ungen stod alltid till tjänst i detta
avseende, ty kyssande och smekande behagade honom
förträffligt. Mrs Hanna gick sällan ur fläcken, utan
att hava honom med sig, och därför hade han sin
lilla hand med i spelet vid allt, som föreföll inomhus,
och envar tyckte, att det blev så mycket bättre
därigenom, ty man hyste en hög tanke om småbarn i
Plumfield.
Dick Brown och Adolf eller Dolly Pettingill voro
två åttaåringar. Dolly stammade gruvligt, men
började så småningom vänja sig av därmed, ty ingen
understod sig att göra narr av honom, och mr Bähr
försökte att bota detta lyte, genom att förmå honom
att tala långsamt. Dolly var en snäll liten gosse,
fullkomligt ointressant och alldaglig, men han gjorde
framsteg i Plumfield och gjorde undan sina dagliga
skyldigheter och nöjen med fridfull förnöjsamhet och på
ett aktningsvärt sätt.
Dick Browns lidande var en krokig rygg, men
han bar dock sin börda så förnöjt, att Demi en gång
på sitt kuriösa sätt frågade: — Göra pucklar människor
godlynta? Om så är, skulle jag önska, att jag hade
en. Dick var alltid glad och gjorde sitt bästa att
vara lik andra gossar, ty det bodde en käck själ i den
svaga lilla kroppen. Då han först kom, lade han sin
olycka mycket på sinnet, men han lärde sig snart
glömma den, ty ingen understod sig att påminna
honom om den, sedan mr Bähr straffat en gosse, för det
han skrattat åt honom.
— Gud bryr sig inte om det; ty min själ är rak,
om min rygg inte är det, sade Dick snyftande åt
sin plågoande vid detta tillfälle, och genom att styrka
honom i denna föreställning bragte honom Bährarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
