Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade altar och tocke där, och så ville jag vara lik dem;
men jag hade ingen levande varelse att offöra, och
därför brände vi upp våra leksaker.
— Bevare mig, det är någonting snarlikt historien
om bönan, sade tant Hanna, åter skrattande.
— Tala om den, jag ber, sade Daisy, för att
förändra samtalsämnet.
— Det var en gång en fattig kvinna, som hade
tre eller fyra små barn, och hon plägade låsa in dem,
när hon gick ut på arbete för att ingenting ont skulle
hända dem. En dag, då hon gick ut, sade hon: »Kära
barn, låt inte lillan falla ut genom fönstret, lek inte
med strykstickorna och stoppa inte bönor i näsorna.»
Nu hade barnen aldrig ens drömt om att göra det sista,
men hon hade väckt tanken därpå hos dem, och hon
hade knappt kommit utom dörren, förrän de sprungo
och proppade sina odygdiga små näsor fulla med
bönor, blott för att få veta, hur det kändes, och hon
fann dem gråtande, då hon kom hem.
— Gjorde det ont? frågade Rob, med så spänd
nyfikenhet, att modern i hast tillade en varnande
fortsättning, på det icke en ny upplaga av bönhistorien
skulle komma ut i hennes egen familj.
— Ganska ont, det har jag själv fått erfara, ty
då min mor berättade mig den historien, var jag nog
enfaldig att gå och försöka det själv. Jag hade inga
bönor, men i stället tog jag några små kiselstenar
och stoppade flera i näsan på mig. Jag tyckte alls
inte, att det var trevligt, och ville mycket snart taga
ut dem igen, men den ena kunde jag ej få ut, och
jag blygdes så att omtala, vad för en gås jag varit,
att jag gick flera timmar med stenen, som plågade
mig ganska mycket. Slutligen blev värken så svår,
att jag måste tala om allt, och som min mor inte
kunde taga ut den, måste man skicka efter doktorn.
Därpå satte man mig på en stol och höll fast mig,
medan doktorn begagnade sina fula små tänger, tills
stenen hoppade ut. Ack Gud, vad min olyckliga lilla
näsa värkte, och hur utskrattad jag blev! Och mrs
Hanna runkade på huvudet med en dyster min, som
om minnet av hennes lidanden alldeles överväldigat
henne.
Denna historia tycktes göra ett djupt intryck på
Rob, och det gläder mig att kunna berätta, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
