Goss-skolan i Plumfield / 187 (1918) Author: Louisa May Alcott - Tema: Children's books Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TRETTONDE KAPITLET.

Guldlock.

Efter den sista uppståndelsen sänkte sig frid över
Plumfield och rådde oavbrutet under flera veckor, ty
de äldre gossarna insågo, att de voro skuld till, att
Nan och Rob borttappats, och alla blevo så faderliga
i sin omtanke, att de voro rent av tröttsamma, medan
de små lyssnade så många gånger till Nans berättelse
om hennes faror, att de ansågo vilsegående såsom det
värsta onda, som människosläktet var utsatt för, och
knappast vågade sticka sina små näsor utanför den
stora grinden, på det att icke natten plötsligt skulle
sänka sig ned över dem och spöklika svarta kor
komma hägrande i skumrasket.

— Det är för lyckligt att kunna vara länge, sade
mrs Hanna, ty åratal av gossuppfostran hade lärt henne,
att på sådan stiltje vanligen följer något slags oväder,
och då andra kvinnor skulle ha trott, att gossarna på
fullt allvar blivit helgon, beredde hon sig på ett
plötsligt utbrott av den husliga vulkanen.

En orsak till detta kärkomna lugn var ett besök
av lilla Bess, vars föräldrar lånade ut henne på en
vecka, medan de voro på besök hos farfar Laurence,
som var illamående. Gossarna betraktade Guldlock som
ett mellanting mellan ett barn, en ängel och en älva,
ty hon var en älsklig liten varelse, och de gyllene
lockarna, som hon fått i arv av sin blonda mamma,
omgåvo henne liksom en skinande slöja, bakom vilken
hon smålog åt sina tillbedjare, då hon ville vara nådig,
och dolde sig, då hon ansåg sig förolämpad. Hennes
far ville icke tillåta, att håret klipptes, och det hängde
ned över hennes midja, så mjukt och fint och
glänsande, att Demi bestämt påstod, att det var silke,
spunnet från en kokong. Var och en prisade den lilla
prinsessan, men det tycktes icke göra henne någon
skada, utan endast lära henne, att hennes närvaro
bragte solsken med sig, att hennes småleende
framkallade motsvarande småleenden på andra ansikten, och
att hennes barnsliga sorger fyllde varje hjärta med
det ömmaste deltagande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>