Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt, vad han gjort för de sina, i tysthet och utan
något bistånd.
Mr Bähr höll upp en minut, och gossarna sutto
som bildstoder i månskenet, till dess han åter med
dämpad, men allvarlig stämma fortfor:
— Då han låg på dödsbädden, sade jag till honom:
»Var ej orolig för Meg och de små; jag skall sörja för,
att de aldrig skola lida brist.» Då smålog han och
tryckte min hand och sade på sitt glada sätt: »Det
behövs inte, jag har sörjt för dem.» Och det hade han,
ty då vi sågo efter bland hans papper, var allt i
ordning, icke en skuld återstod, och på ett säkert ställe
var en summa undansatt, tillräckligt stor för att sätta
Meg i stånd att leva bekvämt och oberoende. Då
förstodo vi, varför han levat så enkelt, nekat sig så många
nöjen, utom när det gällde barmhärtighetsverk, och
arbetat så strängt, att jag fruktar, att det
förkortat hans nyttiga liv. Han bad aldrig om hjälp för
sig själv, ehuru ofta för andra, utan bar sin egen börda
och utförde sitt eget värv raskt och tystlåtet. Ingen
kan anföra ett klagomål mot honom, så rättvis och
ädelmodig var han; och nu, sedan han är borta, finna
vi alla så mycket att beundra och prisa och högakta
hos honom, att jag är stolt över att hava varit hans
vän och hellre ville lämna mina barn det arv, han
lämnar, än den största förmögenhet, som någonsin
blivit förvärvad. Ja, enkel, okonstlad godhet är det bästa
kapital, på vilket man kan grunda detta livs värv.
Det består, när anseende och pengar gå förlorade, och
är den enda rikedom, vi kunna taga med oss från
denna värld. Kom ihåg detta, mina gossar, och om
ni önska att förtjäna aktning och förtroende och
kärlek, så träd i John Brookes fotspår.
Då Demi efter några veckor i hemmet återkom till
skolan, tycktes han med barndomens lyckliga
spänstighet hava hämtat sig efter sin förlust, och det hade
han också på sätt och vis; men han glömde icke, ty
han var en av dessa naturer, hos vilka alla intryck slå
djupa rötter och begrundas och införliva sig med den
jordmån, där små dygder snabbt gro. Han lekte och
studerade, arbetade och sjöng, alldeles som förr, och
få anade någon förändring hos honom; men en sådan
fanns — och tant Hanna såg det — ty hon vakade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
