Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han menade inte nu, Demi, utan med tiden,
när du blivit stor.
— Men jag önskar att begynna nu, om jag kan; ty
jag tycker, att jag bör förtjäna litet pengar för att köpa
ett och annat åt de mina. Jag är tio år gammal, och
andra gossar, som inte äro större, förtjäna pengar ibland.
— Gott, vad säger du om att kratta ihop alla de
torra löven och täcka jordgubbssängen ? Jag skall
betala dig en dollar för besväret, sade tant Hanna.
— Är det inte bra mycket? Jag skulle kunna göra
det på en dag. Det får lov att vara rent spel, och du
får inte betala för mycket, ty jag vill redligt förtjäna
mina pengar.
— Min lille John, det skall bli rent spel, och jag
skall inte betala ett öre för mycket. Arbeta inte för
strängt, och när detta är gjort, skall jag skaffa dig
någonting annat att göra, sade mrs Hanna, mycket rörd
av hans åstundan att hjälpa och av hans
rättrådighet, varutinnan han var så lik sin samvetsgranne far.
Då det var slut med löven, rullades många
skottkärror med spånor från skogen till vedboden, och ännu
en dollar förtjänades. Därpå hjälpte Demi till att sätta
omslag kring skolböckerna, arbetande på kvällarna under
Frans’ överinseende, tåligt stretande med varje bok,
icke låtande någon hjälpa sig och mottagande sin
betalning med sådan tillfredsställelse, som om de smutsiga
sedlarna i hans ögon varit bland de härligaste ting,
som finnas på jorden.
— Nu har jag en dollar åt vardera av dem, och jag
skulle alldeles ensam vilja föra pengarna till mamma,
så att hon kan se, att jag inte glömt min far.
Demi gjorde alltså en pliktskyldig pilgrimsfärd till
sin mor, som mottog hans små förtjänster som en skatt
av stort värde och skulle låtit dem ligga orörda, om icke
Demi bett henne att köpa någonting nyttigt åt sig själv
och flickorna, vilka enligt hans åsikt blivit anförtrodda
i hans vård.
Detta gjorde honom mycket lycklig, och ehuru han
ofta för en tid glömde det ansvar, som ålåg honom,
fanns dock hos honom begäret att hjälpa och tilltog i
styrka med åren. Han yttrade alltid orden »min far»
med en min av ädel stolthet och sade ofta, liksom
han gjort anspråk på en stor hederstitel: — Kalla mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
