Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en minut, och Rob klättrade upp i sin mammas knä,
där han ombonades, varefter hon yttrade:
— Det är ett familjefel, den där ovanan att stiga
upp ur sängen vid orätt tid. Demi brukade göra det,
och vad mig beträffar, hoppade jag ut och in hela
natten i ända. Meg brukade inbilla sig, att elden var
lös, och skickade mig ned att se efter, och jag plägade
att stanna och roa mig på egen hand, som du ämnar
göra, min stygge son.
— Jag har funderat nu, inföll Rob med största
sinneslugn och ivrig att förskaffa sig entré i den
angenäma sällskapskretsen.
Alla tittade upp och lyssnade med ett uttryck av
återhållen munterhet på sina ansikten, då Rob,
uppspetad på sin mors knä, berättade följande korta, men
tragiska historia med ett allvar, som gjorde den
särdeles lustig.
— Det var en gång ett fruntimmer, som hade en
million barn och en söt liten gosse. Hon gick upp
i övre våningen och sade: »Du får inte gå ned på
gården»; men han gådde och föll i brunnen och
drunknade ihjäl sig.
— Är det alltsammans? frågade Frans, då Rob
alldeles andtruten av denna upprörande inledning sade:
— Nej, ännu är det litet kvar; och Rob rynkade
sina fina ögonbryn under ansträngningen att framkalla
en ny ingivelse.
— Vad gjorde fruntimret, då han föll i brunnen?
frågade hans mor, för att hjälpa honom på traven.
— Å, hon pumpade upp honom och insvepte honom
i en tidning och lade honom på en hylla för att torka
till utsäde.
En allmän skrattsalva hälsade detta överraskande
slut, och mrs Hanna klappade det lockiga huvudet och
sade högtidligt:
— Min son, du har ärvt din mors talang att berätta
historier. Gå, dit äran manar.
— Nu får jag stanna, icke sant? Var det inte en
god historia? utropade Rob, ytterst uppblåst över den
framgång, han rönt.
— Du kan få stanna, tills du ätit upp dessa tolv
rostade majskorn, sade hans mor, väntande att se dem
stoppas i munnen och försvinna i en blink.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
