Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mänmiskans högsta stämningar ligger någonting kärft, som
icke aktar ord. Den store skalden gör stämningen
så fast, att den tål äfven det annars triviala. Det finns
stunder, när det skulle synas för smått och löjligt
att undvika detta. Den stund, då en människa dör,
kan det bli enfaldigt, kanske stötande, att tala om
timglas; en sådan stund är allvarsam nog i sig själf
för att mätas helt enkelt med klockan.
Det finns naturligtvis ord som poesien näppeligen
kan smälta. Men gentemot flertalet af de ord, som
ej i sig själfva hafva en poetisk prägel, är poesiens
uppgift ej den att undvika utan den att besegra.
Om detta är sannt, skulle vi icke i
trivialitetslagen ha funnit den högsta normen för poesiens
ordval; den håller nämligen icke alltid streck. Dock är
vårt resultat egentligen det, att det triviala kan
upphöra att vara trivialt. Det torde alltså fortfarande stå
fast, att det icke som sådant kan vara poetiskt, Låtom
oss emellertid närmare analysera begreppet trivialitet.
Hvad är det väsentliga däri? Hvad är det däri som
är : ohjälpligen opoetiskt? Och, för att ej glömma
vår egentliga fråga, har det triviala någon brist i
teoretiskt hänseende?
Trivialt är det som är långt ifrån lifvets
centrum. Med lifvets centrum menar jag dess
totaluppgift. I förhållande till denna kunna vi lefva centralt
eller periferiskt. Därför finns det stora och små
ögonblick, sköna och triviala. Men nu vill jag tillägga att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
