Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De villor, som spinnas på Nornornas ten,
Omyndiga själar betunga:
Men vis är den man, som ej fruktar, ej ber;
Och kronan bär den, som hoppas ej mer
Än grafven.
Dock, flammar i dig en skapande eld,
Som kämpar mot ödet och tiden,
Hans låga förtär det Förgängligas tvång;
Och, höljes af moln planeternas gång,
Ditt ljus är din stjerna i striden!
Snart hinner dig natten, lycklig och lång,
Och med henne den lagrade friden.
Den, som himmel och afgrund bär i sitt bröst,
Är nog för sig sjelf, och behöfver till tröst
Blott grafven.
VALLMON.
Tm hafvet Solen ilar,
Af dagens bragder säll;
Den milda Sömnen hvilar
I skuggans stilla tjäll.
Jag fäst min purpurbindel
Omkring hans dufna hår,
Ach för min andas svindel
Allt lidande förgår.
Det vilda hjertat tystnar
Med löfvens sista flägt,
Och i natur’n, som lyssnar,
Är minnets vemod väckt.
Det fordna fosterlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
