Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Grafven i Perho. 1—2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krossade hans bröst och rygg tillika,
Att han dubbel-viken föll på stället,
Skar från kroppen sen den fallnes hufvud,
Tog sin brodérs, sörjande, från dörren,
Och begaf sig, sårad, matt och blodig,
Men med lättadt hjerta slutligt hemåt.
Midnatt låg ren öfver jorden utbredd,
När förblödd han hann sin faders boning.
Rök och aska mötte der hans öga;
Blott en lada stod på gården obränd,
Dit han gick att söka tak och hvila.
Som han nu, till dörren kommen, stannat,
Hörde han sin faders röst derinne:
„Hvem kan svara mig? har Thomas svikit?
Kanske, kanske har han icke svikit.
Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
Skicka honom hit med mannens hufvud,
Hans, som bar min sons på piken fästadt,
Att min blick må skåda honom trogen;
Och din hämnd, som jag på honom kallat,
Må du sända på mitt gamla hufvud.
Och på askan af min gård, som brunnit,
Och på mina söners lik, som fallit,
Skall jag prisa dig, att än jag lefver!tt
In steg Thomas, då han hörde detta:
„Prid med dina gråa lockar, fader!
I den stund, jag står framför dig, andas
Dina söners banemän ej merau.
Så han sade, och för fadrens fötter
Kastade hans oväns bistra hufvud.
Opp från golfvet sprang den gamle fadren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
