Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil von Qvanten - Runor på hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än jag talte så från skeppet ^
Frågte på det öde hafvet:
„Säg mig korp med svarta vingar,
Svara mig, du olycksfogel!
När engång till egen moder
Om min död ett budskap länder,
Skall hon mycket mig då sörja,
Skall den gamla mig väl sakna ?u
Talte då från tornet korpen,
Sade svarta olycksfogeln:
„När en gång till egen moder
Om din död ett budskap länder,
Ja, visst skall hon dig då sörja,
Bittert dig den gamla sakna.
Gråta skall hon hela dagen,
Snyfta bittert natten genom,
Jemra sig i morgonstunden.
Ty ej skiftar moderskärlek,
Aldrig moders ömhet slocknar*.
Nu från tornet bortflög korpen,
Upp sig höjde från dess tinnar,
Byttes till en liten lärka,
Liten fink med lätta vingar,
Qvittrande i ljufva toner,
Drillande i blåa luften.
Svunnen ock var redan staden
Och det öde, vida hafvet
Glänste klart i månens skimmer.
Atlantiska Oceanen 1851.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
