Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men man rörde knappt vid rätterna. Allas blickar
återvände ångestfullt till den stackars lilla lidande
varelsen af fruktan, att åter få se ett nytt anfall
af sjukdomen. På detta sätt förflöto timmarna.
Det blef lifligt på restauranten, ty nya gäster
infunno sig. Fru Emilia lyckades med oerhörda
ansträngningar behärska sig; hon måste afvakta
ankomsten af den vagn Polaniecki sändt efter från
Reichenhall.
Slutligen kom vagnen och de kunde aflägsna
sig; men vägen medförde ny oro. Ehuru de körde
blott i skridt och vägen var jämn som ett bord,
var minsta stöt alldeles tillräcklig till att skaka
barnet. I närheten af Reichenhall kände hon nya
tecken till andnöd. Hon ville stiga ur, men blef
ändå mera uttröttad af att gå. Hennes mor ville
bära henne, men Polaniecki förekom henne. Denna
moderliga uppoffring skulle för öfrigt ha öfverstigit
den unga kvinnans fysiska krafter.
»Litka!» sade han, »låt mig bära dig ... Vi
få inte trötta din mamma.»
Och utan att afvakta hennes svar, lyfte han
upp henne så lätt som en fjäder. Han bar henne
på sina armar och började skämta för att söka
förströ henne. Han gick med långa, jämna och
hastiga steg, enär han han hade brådtom att
komma hem med barnet och hämta en läkare åt
det. Han kände dess lilla hjärta slå mot sitt
bröst ... Och Litka tryckte sig intill honom och
slog sina smala armar om hans hals.
»Släpp mig, herr Stas,» upprepade bon. »Släpp
mig. Jag vill inte, att ni bär mig! ... Släpp
mig!»
»Jag släpper dig inte, min älskling,» svarade
han muntert. »Där ser du, hur det går, då man
rör sig för häftigt! Hädanefter ska vi alltid låta
en rullstol följa oss. I den skola vi sätta vår lilla
Litka, så snart hon känner sig trött ... Och jag
skall skjuta rullstolen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
