- Project Runeberg -  Familjen Polaniecki /
126

(1906) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Är det lämpligt för henne att så där oupphörligt
åter upplifva sina minnen och ständigt åter
komma sitt sår att blöda?»

»Ack! Detta sår är sannolikt oläkligt. Huru
skall man för öfrigt kunna säga till henne: ’Gå
inte dit!’ Jag fruktade för min del också en
alltför våldsam sinnesrörelse; men jag har öfvertygat
mig om motsatsen. Hon har gråtit mycket, och
hennes tårar ha vederkvickt henne. Tanken på
återseendet i evigheten upprätthåller henne. Det
är hennes enda tröst.»

»Den måste vi också lämna henne!» mumlade
han rörd.

Och den unga flickan fortsatte:

»Först fruktade jag att tala med henne om
Litka, men hon var den första att inlåta sig på
detta ämne. Ni kan således nämna detta namn
åt henne ...»

Därpå tillade hon förvirrad med sänkt röst:

»Emilia förebrår sig oupphörligt, att hon lydde
doktorns råd och aflägsnade sig för natten. Ni
kan förstå hennes sorg! Dessa timmar, som hon
kunnat tillbringa hos sitt barn ... ha ju gått
förlorade för henne! Då vi i dag återkommo från
kyrkogården, började hon med feberaktig häftighet
utfråga mig: ’Hvilket intryck gjorde barnet på
oss? Lät förändringen i hennes drag oss förutse,
att slutet var nära? Huru länge räckte hennes
sömn? Hade hon beklagat sig? Hvad sade hon?
Vände hon sig omedelbart till någondera af oss?’
Hon bönföll, att jag noga skulle rannsaka mitt
minne och söka erinra mig de minsta tilldragelser
under natten ... att ord för ord upprepa hennes
älskade lilla flickas sista ord.»

»Och ni sade henne allt, eller hur?»

»Ja, allt!»

»Hvilket intryck gjorde det på henne?»

»Hon grät mycket.»

Båda tego och förblefvo länge tysta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:23:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polaniecki/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free