Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det så högt älskade, så smekta och omhuldade
barnet hvilade i detta mögel, i grafkällarens
mörker, upprörde Polaniecki ... »Allt detta är
kanhända naturens lag,» tänkte han, »men man kan
inte foga sig i föreställningen om döden.» Hvarje
gång, han återkom till denna graf, medförde han
i själfva verket också därifrån en känsla af okuflig
upprorsanda, en våldsam och lidelsefull protest
från hela sin varelse.
Polaniecki hade hoppats, att Maries närvaro
denna dag skulle befria honom från dessa svarta
tankars gift ... Men raka motsatsen inträffade.
Litkas död, som hos honom rubbat allt förtroende
till lifvets förnuftiga och moraliska mål, hade ur
hans hjärta uppryckt hans första kärlek till Marie,
denna frimodiga, från all oro och ängslan fria
kärlek. Då han nu åter tillsammans med den
unga flickan befann sig vid grafven, då den aflidna,
som redan började öfvergå till minnenas värld,
åter blef något, så att säga, handgripligt, vaknade
detta upplösande inflytande åter i hela sin styrka.
Det föreföll honom åter, som om lifvet och
följaktligen kärleken endast vore dårskap, våra
ansträngningar, våra önskningar endast vanmakt
och fåfänglighet! Efter som hvarken vishet eller
barmhärtighet höjde sig öfver lifvet, hvartill tjänade
det då att arbeta, älska, gifta sig? ... Är det endast
för att afla barn, uppfostra dem, fästa sig vid
dem med sin varelses alla fibrer, med hvarje
droppe af sitt blod? ... och därpå i ett ögonblick
se sig beröfvad dem, liksom vargen dödar
lammet ... för att komma till deras graf ... med
vissheten om, att de multna och ruttna i jordens
klibbiga fuktighet? Låg inte Litka där, redan ett
rof för maskarna?
Plötsligt sade Marie halfhögt:
»Hennes själ är nu hos oss!»
Marie bedrog sig icke: Litkas ande omsväfvade
dem! Han erfor genast liksom en förvirrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
