Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han behandlade sin hustru med en makes
uppmärksamhet och omsorg, men icke med älskarens
tillbedjan och icke heller med denna värme, denna
vaksamhet eller denna fruktan, som i de
mänskliga känslornas inskränktare krets motsvarar den
gudsfruktan, den religiösa känslan ingifver oss.
Nu, då han såg sig säker på att äga henne, då
han betraktade henne som sin egendom, oroade
han sig icke mer för henne än för sina andra
tillhörigheter, hvilka ingingo i hans förmögenhet.
Hans tillgifvenhet, som grundade sig på den
sinnliga lustan, fordrade, så snart denna tillfredsställdes,
intet mera. Tiden kunde endast dämpa och
förslöa den. Marie insåg detta. Hvarför förhöll det
sig på detta sätt? ... Hon visste icke hvad hon
skulle svara, endast viss om, att hon gifvit sig
utan återvändo, utan inskränkning, medan hon i
denne mans ögon hade mindre värde än den lilla
Litka, barnet, som sof sin sista sömn där borta
på kyrkogården.
Hon hade icke kunnat undgå att märka, att
alla intogos af hennes behag, att alla uppskattade
och beundrade henne: Swirski, Bigiel, Zawilowski
... och att Stas var den ende af dem, som icke
tycktes se hennes förtjänster och hennes skönhet.
Hon medgaf icke, att han vore oförmögen att
erkänna de egenskaper och fördelar, som andra
varseblefvo hos henne. Hvilken kunde i så fall
orsaken vara till hans likgiltighet? Denna fråga
plågade henne dag och natt ...
Den kvinnliga instinkten, som i dylika fall aldrig
bedrager, underrättade Marie, att hon gjort intryck
på Zawilowski och att detta intryck blef lifligare
och farligare för hvarje gång de sågo hvarandra.
Denna tanke väckte emellertid icke hennes harm;
hon kände ingen vrede öfver den djärfve; hennes
själ återljöd icke af detta förtrytelsens skri: »Huru
kan han våga?» — Och för öfrigt hade han ingenting
vågat. Hans tysta beundran ingaf tvärtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
