- Project Runeberg -  Familjen Polaniecki /
217

(1906) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Oscar Heinrich Dumrath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Marie intog sin vanliga plats vid fönstret.
Hon strök sig med handen öfver pannan och tänkte
på fru Emilias ord.

»Ja, det är min skuld!» sade hon halfhögt.

Det föreföll henne nu, som vore hon i
besittning af nyckeln till gåtan.

Hon hade icke tillräckligt aktat den ofantliga,
omätliga makt, som kallas kärlek; och nu reste
sig i hennes förskräckta hjärta denna kärlek,
liksom en vredgad gudom. Förr såg hon Polaniecki
på knä inför sig. Ack, om hon då visat en enkel
och sann själsstorhet, om hon då räckt honom
handen och lydigt följt sitt eget hjärtas drift, då
skulle han blifvit henne tacksam för hela sitt lif,
han skulle ha älskat och tillbedt henne med en
så mycket djupare kärlek som han insett, huru
mycket han själf felat i jämförelse med hennes
godhet. Nu hade hon i stället föredragit att hysa
agg till honom och att nära denna ovilja, som
man blåser på elden för att få den att upplåga;
hon hade föredragit att uppmuntra Maszko!

Det är visserligen sant, ett hon efteråt börjat
älska sin man af hela sin själ, men då var det
för sent! Hon hade kränkt kärleken, som är en
afundsjuk gud. Någonting hade brustit, någonting
hade förgått, och i Stas’ hjärta kvarstod den där
lilla rispan, som fru Emilia omtalat ... nu var hon
olycklig nog, att skörda hvad hon sått.

Hon ansträngde sitt stackars värkande hufvud
för att finna en utväg ur denna labyrint af sorger.
Efter smärtsamma öfverläggningar med sig själf
och många tårar, trodde hon sig se ett ljus.

I den mån hon fäste sin blick på det,
förstorades det.

Hon hade gjort orätt; det tillkom henne för
den skull också att godtgöra sitt fel, och detta
kunde endast ske genom att älska Stas, älska
honom på sådant sätt att hans hjärta kunde
återfå all den godhet det förlorat genom hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:23:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polaniecki/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free