Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grotesk!... Han tömde kalken ända till dräggen. Om
han åtminstone tillstått sin kärlek för Marie och
hon stött honom tillbaka, om den bedragne äkta
mannen sökt hämnas sin fläckade ära, hade han
ändå varit hjälte i ett drama ... Men ett så
oändligt platt och hvardagligt slut, och så omätligt
dumt till på köpet! Då han gick förbi en spegel,
såg han sin bild däri, sina lågande och drömmande
ögon, sin framskjutande haka: »Det är ett dumhufvuds
bild,» tänkte han.
På fjorton dagar visade han sig ingenstädes
och skulle velat dölja sig för sig själf, om han
kunnat. Slutligen återsåg han en söndag fru
Polaniecka hos Bigiels. Hon föreföll honom nästan ful
med uppsvällda läppar och blekgul hy ... Denna
fulhet rörde hans af naturen deltagande goda hjärta.
Han trodde sig förakta henne och erfor endast
medlidande med henne! Hon å sin sida visade sig
lika hjärtlig, lika tillgänglig och talade med honom
om fröken Castelli desto envisare, ju mera hon
tyckte sig märka, att han åhörde henne med ett
särskildt intresse. Hennes leende var obeskrifligt
ljuft, och ett visst vemod hvilade öfver hennes
anlete. Detta kom sig däraf att hon för hvarje dag
allt mera kände sig skjuten i bakgrunden, ty under
sin väntan och de funderingar, faderskapet ingaf
Stas, såg denne i henne endast det barn, som
lofvades honom. Trots sin kärlek, trots all den
ömhet, som redan uppfyllde hennes modershjärta,
erfor hon å sin sida en känsla af saknad, nästan af
upproriskhet, som visserligen hastigt undertrycktes
... Men hon bevarade likväl det uttryck af
undergifvet vemod, som väckte skaldens uppmärksamhet
och tjusade honom. Hon anförtrodde honom, att
Colonell — på detta sätt betecknade fru Annette
sin kusins smärta och höga växt — tänkte endast
på honom, drömde endast om honom, med ett ord,
var alldeles betagen i honom. För den skull borde
han smida, medan järnet var varmt; han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
