Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 319 –
Han steg upp och tog afsked. Polaniecki
följde honom ut på gatan, där han ropade an en
droska och lät skjutsa sig till ßyczinek.
På vägen tänkte han på Maszko och hans öde
och råde: »Också jag har gjort bankrutt.» Det
var sant . . . Han kände sig sedan någon tid förföljd
och plågad af en instinktiv, oförnuftig ångest.
Rundt omkring såg han endast missräkning,
motgång och ruin. Han kunde icke värja sig mot
den känslan, att allt detta endast förebådade en
olycka, som hotade hans framtid. Han sökte
bekämpa denna förnimmelse och öfvertala sig, att
dylika farhågor härrörde från en orimlig öfvertro
. . . Men lika fullt fanns denna dolda oro i hans
innersta. . . och han sade sig: »När allt kommer
omkring, hvarför skulle jag allena vara ett
undantag?» Men då sammanpressades hans hjärta af
fruktan för den olycka, som skulle inträffa. Denna
plåga öfvergick vida alla de nålstyng, hvilka hans
närmaste och till och med käraste, utan att veta
det, tillfogade honom. Hans till ytterlighet spända
nerver hade slutligen gjort honom nervös. Hvarje
dag undrade han, då han återkom hem, om icke
olyckan lurade för att oförmodadt falla öfver honom.
Maszkos besök hade denna afton kvarbållit
honom i staden längre än vanligt. Mörkret inföll,
då han kom fram till Byczinek. Han gick genom
den finsandade allén och varseblef genom det öppna
fönstret Marie, syster Angelika och professorn,
hvilka sutto vid ett bord midt i salongen. Marie,
lade patience; sannolikt förklarade hon densamma
för fru Emilia, ty hon vände sig till hälften mot
henne med fingret på ett af de på bordet utbredda
korten. Då Polaniecki varseblef henne, tänkte han
åter samma tanke, till hvilken han numera
oupphörligt återkom och som uppfyllde hans sinne på
en gång med en känsla af lycka och bitterhet:
»Det är den renaste själ jag någonsin råkat i
lifvet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
