Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 340 –
mågan att göra riktiga slutledningar och lefva
under trycket af en hotelse . . . Detta var Polanieckis
öde. Han såg afgrunden till hälften öppen för sina
fötter och sin egen vanmakt. . . Stundom tänkte
han med blicken fäst på Maries stackars tärda
ansikte: »Den är galen, som inte ser, att hon
måste dö!» men lika fullt sökte han med förtviflan
att i deras drag, som omgåfvo honom, läsa om
också blott en skugga om hopp, och hvarje hans
bloddroppe, hvarje minsta partikel i hans hjärna
uppreste sig mot denna fåniga död. Han tyckte
det vara en oerhörd, obegriplig orättvisa, att Marie
för alltid måste sluta sina milda ögon, innan han
fått bevisa henne sin gränslösa kärlek, innan han
genom sin oändliga ömhet, sin oafbrutna, ständiga
uppmärksamhet godtgjort henne för sin obesvärade
tölpaktighet, sin egoism, sin otrohet, innan han visat
henne, att hon blifvit själen i hans själ, och icke
blott det mest älskade, utan också det mest
vördade väsen.
Till råga på ironiens grymhet måste han
dessutom visa sig lugn och full af tillförsikt hos den
sjuka. Både läkarna och fru Bigiel påminde honom
hvarje dag, att man framför allt icke finge
skrämma Marie, och till hans marter sällade sig nu
också fruktan, att hon skulle taga hans låtsade
optimism för likgiltighet, att hon skulle dö i den
bittra öfvertygelsen, att hon aldrig varit älskad.
Hans hela skaplynne förändrades. Sömnlöhet,
trötthet, den ångest, i hvilken han lefde, framkallade
hos honom ett slags sjuklig öfverspändhet. Den
redan verkliga faran antog sålunda i hans ögon
öfverdrifna proportioner. Han tyckte, att allt hopp
var ohjälpligt förloradt.
I början af december erfor Marie själf en
känsla af dödsfruktan. För sin man dolde hon
sina farhågor; men en dag började hon gråta i
fru Bigiels närvaro. Hon saknade lifvet och sin
Stas . . . Hur skulle han motstå slaget? . . . Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
