Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 342 –
nådes öfver, att hon ännu var vid lif. Mot slutet
af dagen inträdde emellertid en märkbar
förbätt-ring.
Han vågade inte öppna sin själ för hoppet.
Men hon kände sig starkare; hon kunde andas
fritt och obehindradt. Vid midnatt började den
vanliga striden, då Marie fordrade, att Stas skulle
taga sig litet hvila. Först nekade han göra detta,
men gaf slutligen vika.
Såsom han gjorde hvarje natt, så satte han
sig äfven denna gång i en länstol vid dörren i
nästa rum, lyssnande med uppmärksamt öra och
färdig att resa sig vid minsta hviskning. Denna
gång öfvermannades han likväl af tröttheten. På
tio dagar hade han icke varit afklädd; kaffe utan
grädde och orons feber upprätthöllo hans krafter.
Slutligen besegrades han af tröttheten,
kraftuttömningen och så många nätters sömnlöshet.
Han föll i en blytung oemotståndlig sömn, en sömn
utan drömmar, i hvilken verkligheten och världen
försvunno ... i hvilken själfva lifvet syntes
tillin-tetgjordt.
Han vaknade först på morgonen vid att man
bultade på dörren.
»Herr Stanislas!»
Han igenkände fru Bigiels röst.
Med ens var han på benen, och minnet
återkom. Han skyndade till sin hustrus sängkammare
. . . Han såg gardinerna tilldragna kring Maries
säng... »Min Gud!» och benen vägrade honom
sin tjänst.
»Hvad!... Hvad har händt?» mumlade han,
krithvit om läpparna.
Då svarade fru Bigiel honom lika sakta, litet
flämtande:
»Ni har en son ...»
Och hon lade fingret pä sina läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
