- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
109

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid stranden tvenne stugor i den vanliga
Spetsbergsstilen, fyrkantiga med platta tak, af hvilka den ena
var i godt stånd, den andra deremot förfallen. Att
göra en omväg på en mil eller kanske mera för att
besöka dessa byggnader var emellertid omöjligt
under de omständigheter, hvari våra vandrare befunno
sig. De begåfvo sig derföre vidare och togo vägen
rundt omkring den yttersta bergklacken, men snön var
lös och djup, och vägen blef oändelig, och tröttheten
öfverväldigande. Nedanför kalkberget skildes de åt. Den ene
gick tillbaka i de gamla spåren, hvilka tycktes hafva
blifvit en stråkväg för renarne, den andre höll sig
närmare stranden. Begge hade samma öde, nemligen att
falla i en djup sömn, när de en gång nedkastat sig i
snön för att hvila. Efter halftannat dygns frånvaro med
blott en skeppsskorpa till proviant framkommo de
nästan samtidigt till Aeoli kors, der de af kamraterna
helsades välkomna med skott och glädjerop.

Ty midsommaraftonen var kommen. Det var en
söndag, hvilken alla höllo helig, och vi voro ense
att på hemlandssed fira den nordiska festen, solens
högtid. At hennes värme och ljus hade vi här haft att
fröjda oss mången dag, och äfven nu strålade hon klart
från den vackraste blåa himmel. Men ur den
styfmoderliga jorden hade hon ej förmått att framlocka blad
och blommor nog till en krans, än mindre för en
midsommarstång, oumbärlig för stundens glädje.
Rådlösheten varade likväl ej länge. Bland örterna måste
prydnaden hemtas, och då de ej voro att få på land, fick
hafvet släppa till dem. Der växte yppiga skogar af
alger, bruna Laminarier med fyra fot långa blad och nära
lika långa stjelkar. Med dessa kläddes en hög stång,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free