Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. I skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom den varit orolig, och så sprang den fram och
tillbaka på gångstigen framför Pollyanna.
Snart kommo de till en liten biväg. Inåt skogen
sprang den lille hunden, under det han skällde och
gnällde.
”Nej, det är inte rätta vägen”, sade Pollyanna, som
ännu höll sig på den stora skogsvägen. Men nu började
hunden bli alldeles över sig given. Fram och tillbaka,
fram och tillbaka mellan Pollyanna och bivägen
for han och skällde och gnällde alldeles rysligt.
Varje darrning av hans lilla kropp och varje blick
ur hans bedjande bruna ögon var så vältalig, att
Pollyanna till slut begrep, att något stod på och gick med
hunden. Nu for den i väg som en pil framför henne,
och hon följde efter. Det dröjde ej länge, förrän hon
fick se en man, som låg orörlig nedanför ett stort
klippblock, bara några alnar från bivägen.
En kvist knastrade under Pollyannas fötter, och
mannen vände på huvudet. Med ett förfärans rop sprang
Pollyanna fram till honom.
”Herr Pendleton! Har ni gjort er illa?”
”Gjort mig illa? Nej då, jag tar mig bara en lur i
solskenet”, snäste mannen förargad. ”Hör nu, vad duger
du till? Och vad kan du göra? Är du en förståndig
flicka?”
Pollyanna kippade efter andan och, sin vana trogen,
besvarade hon hans frågor alldeles ordagrant, i tur och
ordning.
”Ack, herr Pendleton, inte duger jag till så mycket,
och inte kan jag göra så mycket, men de flesta av
föreningen, utom fru Rawson, sade, att jag var
mycket förståndig. Jag hörde dem säga det, fast de visste
inte om, att jag hörde det, förstås.”
Mannen log litet bistert. ”Jaså, barn. Jag ber dig
verkligen om ursäkt — det är det välsignade benet,
som är besvärligt. Hör nu på!”
Han höll upp litet. Sedan tog han med svårighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
