Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VI. Nederbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Stratus eller sträckmoln, fig. 2(), äro mera formlösa
molnslöjor med horisontell sträckning, stående på
gränsen till dimma.
Nimbus, tig. 27, kallar man de tjocka, mörka,
formlösa moln, ur hvilka det faller nederbörd. I
allmänhet äro de liksom söndertrasade i kanterna,
ofta med nedhängande fransar eller trådar, som ej äro
annat än nederbörd, som afdunstar, innan den hinner
ned till marken.
Hvad de olika molnslagens höjd beträffar, sväfva
cirrusmolnen och de med dem besläktade på 8, 10,
ja ända till 12 och 14 tusen meters höjd. De bestå
alltid af iskristaller, hvilket man visserligen
utan vidare kan förstå, men hvilket äfven direkt
bevisas genom vissa i dem stundom uppträdande optiska
fenomen, nämligen de stora hvita ringarna kring månen
(och någon gång äfven kring solen), som äro kända
under namnet mångårdar. Dessa ha alltid samma radie,
nära 22°, och uppkomma genom ljusets brytning och
reflexion i iskristaller; i vattendroppar kan enligt
teorien för ljuset detta fenomen icke uppkomma,
men väl ett böjningsfenomen, som framkallar de små
färgade ringarne kring månen (solen), som emellanåt
förekomma i lägre moln och sålunda tyda på, att de
moln, i hvilka de synas, bestå af vattendroppar.
Cumulusmolnen gå ej synnerligen högt: deras bas
ligger på en höjd af 1,400 - 1,800 meter. Det är lätt
att förklara såväl formen som höjden hos dessa moln
genom det sätt, på hvilket de uppstå. De äro ingenting
annat än topparna af luftpelare, som på grund af lokal
uppvärmning skjuta i höjden och medföra vattenånga,
som icke kan hålla sig i ångform längre än till en
viss, af temperaturen och vattenångans mängd beroende
höjd. Sådana lokala uppvärmningar förekomma endast om
sommaren, nästan aldrig i våra trakter om vintern,
när hela jordytan, land som sjö, är täckt af ett
sammanhängande snötäcke. Cumulusiuolnen äro också
sommarmoln, och med afseende på tiden på dygnet inser
man lätt, att det är på förmiddagen och middagen,
när solen förmår åstadkomma lokala uppvärmningar
och däraf orsakade uppåtstigande luftströmmar, som
cumulus-molnen kunna bildas. Man har konstaterat,
att de äro mäktigast kl. l e. m. Ju kraftigare
stigningen är och ju fuktigare luften, desto högre
torna sig stackarna upp på de horisontella baserna,
och molnen kunna bli så mäktiga, att det börjar regna
och åska ur dem. Ofta går det emellertid ej så långt,
utan när luftpelaren fram på eftermiddagen upphör
att stiga, sjunka dropparna, som bilda molnet, sakta
nedåt, och så snart de nått gränslagret för luftens
mättning, sorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
