<img l>

<br><br> <poem>Det for som en pil, det flög likt en and, som flyktar för jägarens lod, det brusande bantåg. — Kring skogarnes rand ett böljande ångmoln stod. Vi sutto och glammade hjertligt och gladt två muntra artister om pojkstreck och spratt. Vid närmsta station kom en tärna så skön till oss, steg i samma vagong; vi släckte cigarrerna, fingo vår lön i blicken så tacksam och lång; den föll likt ett solsken på riddarne två, som ordlösa bönen så vetat förstå. Till dörren hon följts med den ömmaste min af hvithårig morfar helt visst. Stumt afskedet var, men en åtbörd så fin, en slängkyss dock talte till sist. I „damkupén“ hade man „fullsuten rätt“; en lycka för oss på det ljufvaste sätt. Der sutto vi tysta en stund alla tre, den sköna förstummat oss två, visst var hon en skogsfru, en tjusande fé, visst trollkonster öfva hon må. Ack, tala med blicken så blygt och dock käckt, Att tungan får stelkramp, cigarren blir släckt.</poem>