<poem>Ni gaf också ni till en början er gärd åt glömskan af aktning och takt; Men snart jag dock fann er förlåtelse värd, ty mannen på pojken gaf akt. Glöm aldrig de känslor, som pryda er själ, för råhetens bifall! Haf tack och farväl!“ På bladet nu tryckte jag kyss efter kyss, Stendöf för min reskamrats hån. Så hade jag skådat en engel helt nyss, jag tyckte hon satt der i vrån och talade ännu de skönaste ord, som nånsin två ögon ha talt på vår jord. Jag sökte min tärna i dagar, i år, jag fann henne ändtligt till slut. Vårt bröllop skall firas hos slägten i vår, jag lärt mig att teckna förut, Vi sitta så stumma hvar qväll i en vrå, elektriska gnistor längs fingrarna gå. Jag vill icke höra ett störande ljud, i tystnaden är jag förtjust, ack, när jag i skymningen famnar min brud, ett handtryck gör allt för mig ljust; Men skådar jag se’n hennes ögon i glans, då blir det i hjernan komplett fackeldans. Ja, reste jag verlden omkring flera hvarf, ack, fåfängt, det finns ej ett par så talande ögon; — de tala ej slarf; nej, nu hvad det är, hvad det var, det vet också jag, icke himmelen blott, som låter mig njuta af himlarnes lott.</poem>