Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men från Herrens nattvard gick det vidare till dopet.
Nattvards-föreningarna ombildades med nödvändighet så småningom till
friförsamlingar efter Nya testamentets mönster. Inom dessa uppstod
nu frågan: Hava vi icke rättighet till dopet lika väl som till ordet
och nattvarden? Så började det s. k. lekmannadopet. Åter blev det
storm. Ivrarna för den lutherska kyrkan framställde lekmannadopet
såsom ett brott mot den lutherska kyrkans ordning. Att det var
ett brott mot Nya testamentet eller mot den lutherska bekännelsen,
kunde de ju icke egentligen säga.
Emellertid har Luther själv utgivit en skrift om gudstjänsten,
varur det torde vara skäl att anföra några rader. Han säger: ’De,
som med allvar vilja vara kristna samt med hand och mun bekänna
evangelium, borde anteckna sina namn och då och då i största
enskildhet församla sig i ett hus till bön, till läsning, till förrättande
av dop, till anammande av sakramentet och övande av andra
kristliga verk’. (Se Hagenbergs kyrkohistoria III, sid. 352.)
Luther har således själv icke i detta sett något, som strede emot
kyrklig ordning. Tvärtom kallar han det uttryckligen för den rätta
evangeliska ordningen. Och vad han där råder dem till, som på allvar
vilja vara kristna, det är precis, vad som praktiseras i
friförsamlingarna. Om nu dessa mena, att Luther själv bättre än nutida
kyrkliga teologer förstått, vad som enligt luthersk åskådning bör anses
vara en ’rätt evangelisk ordning’, det bör ju icke förundra någon.
Emellertid väckte lekmannadopet en sådan uppståndelse inom det
statskyrkliga lägret, att konungen ansåg sig böra sammankalla
samtliga Sveriges lutherska biskopar för att rådpläga i ärendet. Man hade
nu väntat, att dessa, såsom äkta lutheraner, skulle låta konungen
veta, att enligt gammalkristlig åskådning sakramentens kraft är
oberoende av den förvaltande personen — en grundsats, som från
stats-kyrkligt håll mycket ofta åberopats, då det gällt att försvara
sakramentens förvaltning av uppenbart ovärdiga präster — samt att det,
enligt lärofadern Luthers åskådning, var en rätt evangelisk ordning,
att de, som på allvar ville vara kristna, då och då i största enskildhet
församlade sig i ett hus till bön, till förrättande av dop o. s. v.
Men nej, det gjorde de icke.
Emellertid måste frågan ha gjort dem mycket bryderi. Ty deras
överläggningar räckte flera dagar och hölls inför slutna dörrar, så
att ingen fick vara med och höra därpå. Och resultatet blev, att
anteckning om lekmannadop skulle ske sålunda: ’icke döpt av svenska
kyrkan’. Vad säger nu detta? Rakt ingenting.
Då ju svenska statskyrkan lägger vikt på dopet, så borde väl, när
ett barn anmäles såsom döpt av lekman, pastor låta sig angeläget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
