Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och drömmer. Jag kan icke säga, huru glädjande det är för mig att
få bevittna den nya syn på tingen, som här blivit uttalad.
Jag förstår mycket väl, att när man har den uppfattningen, att
här bara är fråga om trots mot kyrklig ordning, då kan man
uppträda så, som biskop Lövgren nu gjort. Men jag ville å egna och
den frikyrkliga rörelsens vägnar säga, att vi på det mest energiska
sätt betacka oss för denna brutala biskopliga tolkning. Det var icke
för att trotsa kyrkliga lagar, som de troende under
konventikel-plakatets tid höllo konventiklar, utan det var vida djupare och
rättfärdigare grunder, som lågo därunder. Och precis samma grunder
hava legat under, då det varit fråga om nattvarden och dopet. Jag
tycker, att det är ovärdigt en biskop att komma med en sådan
tolkning, som han här gjort. Ja, herrarna må ursäkta, att jag känner
mig litet upprörd.
Jag skall omtala, huru biskop Lövgrens företrädare såsom
kyrkoherde i Gävle i detta fall betedde sig. När han första gången fick
en dopsedel, som var utfärdad av en av våra lekmannapredikanter,
så kallade han på mig och sade: »Hör du, har Hansson (detta var
lekmannapredikantens namn) börjat döpa barn nu?» »Ja», svarade
jag, »jag vet, att han döpt ett barn». »Här har jag», fortsatte
kyrkoherden, »en dopsedel från honom, och jag vet icke, vad jag skall
göra med den». »Jo», svarade jag, »ingenting annat än att anteckna
dopet». »Nej, men kan du icke förhindra dessa dop?» frågade han.
»Nej», svarade jag, »och när jag ser, hur det måste gå, så tycker
jag, att det är bättre, att jag använder mitt inflytande på att allt
må gå i en kristlig och gudfruktig ordning, än att jag skulle sätta
mig emot något, som jag i själva verket icke kan ogilla, och
därigenom äventyra att bringa allt på sned. Och för resten», fortfor
jag, »metodistpredikanten i denna stad är ju för svenska kyrkan
och således även för dig i själva verket icke något annat än en
lekman, och du antecknar likväl av honom förrättade dop». »Ja»,
svarade kyrkoherden, »men han är ju vigd till sitt prästämbete».
»Av vem?» frågade jag. »Jo, av sitt samfund.» »Nå, är det bara fråga
om detta...», svarade jag men hann ej fullborda meningen, förrän
han yttrade: »Nej, för all del, låt det icke komma därhän.» Sedan
tilläde jag: »Jag skall säga dig en sak: Är du klok, så anteckna
dessa dop. Börjar du bråka, så kan det hända, att våra predikanter
sluta att döpa, och då blir följden, antingen att barnen bliva odöpta
eller också att föräldrarna döpa dem själva, och då förlorar du all
garanti för huru dopet har tillgått.» »Ja, du har rätt», sade han,
och sedan antecknade han alla sådana dop. Först när biskop
Lövgren kom såsom kyrkoherde till Gävle, blev det en annan ord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
