Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heliga skrifterna icke gälla såsom ett ord av Gud, talat till oss,
utmönstrade som myter de under, som omnämnas i bibeln, förnekade
Jesu Kristi gudom och sade honom vara helt enkelt en människa
med misstag och synd som vi andra och betecknade hans
uppståndelse som en legend. Med ett ord, de behålla av kristendomen
endast namnet.»
Efter att ha skildrat huru lyckligt skilsmässan mellan stat och
kyrka avlupit i Neuchatel, då tvärs emot alla farhågor om motsatsen
kyrkan som frikyrka gått framåt med stora steg i både yttre och
inre utveckling fortsätter herr Lundgren i sitt anförande:
»Tror du verkligen, torde min vän motionären invända, tror du
verkligen, att svenska statskyrkan skulle kunna väckas till en sådan
bekännarehandling, som du skildrat? Jag svarar: Har du inté hört
om Holger Danske, som sitter under Kronborgs slott, lutad över en
stenhäll, sitter och sitter, tills skägget växer fast vid hällen, men
när det kniper, d. ä. när Danmark kommer i fara, då reser han sig
och går mot fienden med ett mod och en kraft, som trotsar varje
motstånd. Se där, vad jag tror om vår kyrka! Hon är mer än Holger
Danske: hon är en väldig makt. Efter en sådan brytning, när den
en gång kommer, väntar jag för vår kyrka en härlig, en outsägligt
härlig vår. Vad brytningen angår, kan jag säga: Jag önskar den
icke, men jag fruktar den icke heller. — Yrkade bifall till utskottets
förslag men med det tillägget, att kyrkolagsutskottets motivering
är otillräcklig.»
Biskop O. Bergqvist från Luleå framhöll bl. a. följande:
»Jag vill också påpeka, att trots det energiska arbete, som från
frikyrkligt håll bedrives, och med allt erkännande av vad Svenska
Missionsförbundet gjort, så har dock detta missionsförbund ännu
icke satt sin fot på hela det område, som sträcker sig från utloppet
av Torne älv upp till Kilpisjaur vid norska gränsen, en sträcka av
omkring 50 mil. Där bo omkring 25,000 människor. Jag vill också
påpeka, att Missionsförbundet icke kunnat tränga upp till de högre
belägna trakterna i lappmarkens älvdalar utan företrädesvis stannat
i de nedre delarna. Och vad Svenska Missionsförbundet,
Fosterlandsstiftelsen och alla andra friare korporationer uträttat, det ha de icke
uträttat på grund allenast av eget initiativ, utan de hava gjort det
genom de impulser och de krafter, som de själva fått uppsuga ur
den svenska statskyrkan och med anknytning till det arbete, det
värdefulla förarbete, som den svenska statskyrkan har utfört. När
jag därför ser saken speciellt ur norrlandssynpunkt, måste jag bliva
mycket betänksam mot det föreliggande förslaget.»
Vidare anförde biskop Bergqvist några brottstycken ur en av
predikant J. P. Norberg i Göteborg skriven recension av professor
Kolmodins bok: »Vår statskyrka och hennes betydelse för
kristendomens sak i vårt land», i vilken recensenten gör vissa uttalanden
om det otillbörliga för Kristi vänner att riva ner statskyrkoformen
m. m.
Professor Erik Stave från Uppsala yttrade bl. a.:
»Motionären har alltså en pessimistisk syn på svenska statskyrkans
framtid, för den händelse utvecklingen får fortgå, såsom den nu
går och tenderar att allt mera gå. Men hans pessimism övergår till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
