Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kontraktsprosten Lindstedt hade ett yrkande, som frapperade mig,
och beträffande vilket jag tänkte: ’Det kryper ändå så småningom
framåt’. Om också hans yrkande, såsom jag antager, icke blir av
Kyrkomötet accepterat, så är det ändå ett vittnesbörd om huru det,
såsom jag sade, så småningom kryper framåt.
Min gamle ärade vän, rektor Lundgren, omtalade, huru jag en
gång sagt till baron Alströmer — ja, det har jag sagt icke blott
till Alströmer utan till många andra — att, om det stode i min
makt att med min underskrift på en handling utan vidare upphäva
den svenska statskyrkan, så skulle jag hellre låta hugga av min hand
än underskriva den handlingen. Ännu i dag säger jag detsamma, ty
jag förstår mycket väl, att det vore en olycka att i ett ögonblick,
i närvarande stund upphäva statskyrkan. Och på det att en sådan
olycka icke må äga rum i en framtid, just därför har jag föreslagit,
att man må utreda, på vad sätt man må kunna i lugn så småningom
upplösa bandet mellan stat och kyrka. Jag har trott, att man sålunda
skulle förebygga våldsam bristning.
Har motionären förändrat sig sedan dess? frågade rektor
Lundgren. Ja, jag förmodar, att jag på 30 år undergått någon förändring.
Och jag blygs ej därför. Jag anser det icke precis vara någon
berömmelse, att en person står och trampar precis på samma ställe i 15,
20, 30 år. Då må jag hellre säga såsom gamle Erik Josias Sparre
sade i andra kammaren en gång: ’Jag tackar Gud, att jag blir visare
för varje år’. För övrigt var min gode vän, rektor Lundgren på
den tiden mycket mer positivt frikyrklig, än vad jag någonsin varit,
och det visade han tappert på den tiden, då han redigerade tidningen
Gestrikland.
Vad som var av mycket värde i rektor Lundgrens anförande, var
skildringen om förhållandena i Neuchatel. Herrarna ha säkert icke
kunnat undgå att märka, vilken analogi som finnes mellan vad som
var i Neuchatel och vad som nu är i svenska statskyrkan. Och jag
tror, att om man då, innan denna våldsamma brytning kom, hade
förnuftigt och kristligt överlagt om situationen och vidtagit åtgärder
för en lugn avveckling, så hade aldrig brytningen behövt ske, man
hade aldrig fått, såsom nu, en ateistisk statskyrka jämte en kristlig
frikyrka. Och det är just detta, som vi böra akta oss för här hos
oss. Det är icke så, som min vän Lundgren menade, att vi böra vänta,
tills den våldsamma bristningen kommer och det är för sent att göra
något för att förebygga den.
Emellertid omtalade han, att i stället för vad man hade fruktat,
att efter brytningen i Neuchatel allting skulle gå under, så hade man
nu två kyrkor, där det förut varit en, två pastorer, där det förut varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
