Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herrarna icke hava den till Kyrkomötet en fjärde gång, så få herrarna
lov se till, att jag icke blir vald till kyrkomötesledamot vidare.
Jag anser saken vara så viktig för svenska kyrkans framtid och
det svenska folkets andliga väl, att jag ej kan underlåta att återigen
fästa uppmärksamheten på densamma. Jag vet, att herrarna tycka,
att detta är ett ganska dåraktigt tal, men herrarna skola få se, huru
utvecklingen kommer att gestalta sig, och då skall det visa sig, att
det icke var så dåraktigt.
Denna fråga synes mig hava ganska nära släktskap — till formen
— med ett par riksdagsfrågor, som kommit tillbaka gång efter annan
och avslagits för att sedermera tränga sig igenom i en mycket hårdare
och skarpare form än som från början varit tänkt. På 1860- och
1870-talen väcktes gång efter annan motioner om avlösning av
grundskatterna, men de motionerna avslogos, jag kan icke säga huru
många gånger. Jag erinrar mig, hurusom jag mången gång tänkte:
’Ack, så dåraktigt, att Riksdagen avslår detta, ty en annan dag
kommer, då man ej mer skall begära avlösning utan helt enkelt
avskrivning’. Och det gick så. Efter många års strider om avlösning
tog lantmannapartiet farväl från det där ordet avlösning och satte
upp på sitt program avskrivning. Avlösning hade givit svenska
statskassan, enligt vad jag hört beräknas, ungefär 80 miljoner kronor.
Nu försvunno dessa. Man måste gå in på avskrivning och detta på
ett så förnedrande sätt, att denna avskrivning skulle vara ett vederlag
för att svenska folket skulle åtaga sig att försvara fäderneslandet.
Det är enligt min tanke det mest förnedrande, som någonsin har
förekommit inom den svenska riksdagen.
Den andra frågan gällde rösträttens utsträckning. Gång efter annan
väcktes motioner därom. De gingo igenom i andra kammaren. De
avsågo, att rösträtten skulle utsträckas mycket, mycket moderat.
Från högerhåll både i andra kammaren och i synnerhet i den första
avvisade man dessa förslag oupphörligt, huru moderata fordringarna
än voro, och vad blev följden? Jo, till slut talades det ej mera
om en utsträckning av rösträtten, utan blott om allmän rösträtt;
och på den måste både höger och vänster till slut gå in. Vad har
man nu vunnit med sitt motstånd? Ingenting annat, än att man under
åratal hållit vid liv uppslitande strider samt väckt upp ett partisinne
och en bitterhet i partisinnena, som gör sig kännbar ännu i dag —
kanske mera i dag än någonsin förr.
Min övertygelse är, att det kommer att gå precis på samma sätt
med denna fråga. Svenska staten och svenska kyrkan skola en gång
skiljas från varandra. Jag är också övertygad därom, att det är
ingen av herrarna, som icke innerst känner, att det går den vägen,
17 — P. Waldenström. Kyrkomötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
