Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skisser af Albert Alberg - Julgranens själfbetraktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
boningar och med mina ljusa, gröna spetsar utpéka för dem,
hur härligt vi växa upp från små, oansenliga frön, huru friska
och uthålliga vi äro, och hur muntert vi skaka af oss den tunga
snön, när starka vindar ila genom träden, och hur vi glädja oss
åt det friska lifvet i vår skog, där allt är härligt och doftande, ty
vi äro medvetna om den mäktiga skapelsens ande, som
genomtränger både dig, du människobarn, och mig, skogens afkomma.
Och nu står jag här så grann, så grann, men, uppriktigt
sagdt, så hade jag helst bara hållit strålande, tända ljus i mina
utsträckta armar för att upplysa en sagolyssnande krets, ty
sådant är vårt dunkla minne från den hedna midvintersolens fest,
innan vi öfvergingo i kristendomens tjänst, visserligen den
ringaste tempeltjänaren så väl uti den gamla som den nya lärans
tjänst, men dock öfvergångslänkar från» urtid till forntid och
nutid.
Och icke heller lära dessa grannlåter länge bestå, — därom
har jag en inre aning, ty jag har varsnat mången blomma växa
och vissna vid min fot under sommarens soliga dagar. — Hvad
var det ? — Ett barr som föll ? Ett till! — En varning om all
tings förgänglighet. Här är så varmt, så kvaft! Och när barnen
blifva trötta och dansat julen ut och frun tycker, att jag börjar
skräpa med mina fallna barr, — hon förstår icke, hon, ett
världens barn, att de äro de stelnade tårar, jag fäller öfver min
lifs-kraft, som tvinar bort, att jag håller på att gifva upp min andes
väsen, sedan jag blifvit beröfvad lifvet i den friska skogen för att
stå pyntad och grann under den korta julfröjden. Nu förstår
jag, hvarför det suckar i skogen: vi skola alla, alla gå vår
undergång till mötes på ett eller annat sätt.
Största delen af oss få dock uppnå sin fröningstid, då
grankottar hänga som frukter på våra grenar och falla till modern
jorden för att fortplanta och föröka en afkomma, och där de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
