Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sen lycka. En lifsbild af Leonard Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
LEONARD STRÖMBERG.
han vid det halföppna fönstret sitter och ser på hur det allt
mera artar sig till snöstorm.
Nu komma minnena. Ack, I själsstormande minnen,
skolen I då vara med öfverallt, äfven om man ej önskar ha något
mod eder att göra! Där kommen I och knäcken och knäcken
på hjärtats dörrar, till dess man måste släppa eder in.
Fåfängt blåser han ut stora rökmoln från sin pipa och försöker
intressera sig för hur vinden tvingar röken ut genom fönstret,
fåfängt lägger han handen öfver den heta pannan och söker
rikta tanken på annat. Ack, det är lönlöst försöka tänka
på jordbruket och räkna ut, hur mycket han i år kan förtjäna
på grödan; minnena öfverväldiga honom ändå.
* * *
Det är ju bela tretton år och litet mer, sedan han reste från
sitt torftiga hem på upplandsslätten. Hela tretton år! Då
var han en fattig torpare men rik på fagra drömmar och ljusa
förhoppningar. Han minns det nu så väl, som hade blott en
vecka förgått, sedan han reste.
Axel Karlbom tog torpet, när far dog, och han skötte det
som en hel karl, fastän han var så ung, och så länge mor lefde
och styrde och ställde med allt, var det ingenting att klaga
på. Men när hon dog, fann han det allt litet ödsligt ändå.
Bonden, som ägde torpet, var rik och kallades patron, och
hvarför skulle man icke kalla den rike Aron Strömvall patron ?
Sämre män än han hade burit den titeln. Axel kom ihåg,
hur stolt patron alltid var; hur befallande, när dagsverkena
skulle göras, och hur man icke en gång kunde knappa in en
enda timme på dem. Det där mindes han nog.
Men hvad som framstod tydligast var minnet af
barndoms-och ungdomsåren, då en guldlockig älfva, Strömvalls dotter,
blifvit allt för honom. Hade icke Sigrid och han lekt med
hvarandra, sedan do voro så små, att de kunde leka ute?
Ilade han icke, lik en annan Frithiof, för henne klättrat upp
i de högsta träd, sprungit öfver den uppsvällda vårbäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
