Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk sång i Amerika. En kort återblick af Hjalmar Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
HJALMAR NILSSON.
I medio af åttiotalet visade sig synnerligast i de östra
staterna en stark tendens till sammanslutning mellan
skandinaviska understödsföreningar. Visserligen har denna
sammanslutning ej blifvit så stark, som man från början hoppades,
men förbundet existerar dock. De olika uppgifterna hos de
skilda föreningarna och de förbindelser dessa ikläda sig
tilllåta inga extravaganser, och det kostar pengar och tar bort
en dyrbar tid att resa till förbundets olika mötesplatser;
dessutom ha de skandinaviska logerna inom olika amerikanska
ordensförbund gjort sitt till att stäfja det nämnda
skandinaviska förbundets tillväxt.
Men de skandinaviska sångarföreningarna kunde ej ikläda
sig några vissa förbindelser vis a vis sina medlemmar och
stodo helt och hållet isolerade från allt amerikanskt
före-ningslif samt hade endast ett gemensamt mål — att sjunga.
Med tanken härpå var det som en energisk dansk, C. M.
Machold i Philadelphia, framkom med idén att efter tyskt
mönster bilda ett skandinaviskt sångarförbund för östern, och
så skedde på ett möte i New York den 16 maj 1886, dit fem
sångföreningar i Philadelphia, Boston, New York och
Brooklyn sändt ombud. Första sångarfesten hölls påföljande år i
Philadelphia, och dit kom en manstark norsk sångförening
från Chicago, hvilken deltog i festen och upp]togs i förbundet.
Detta växte sedermera så hastigt, att i den andra sångarfesten
i Chicago 1889 omkring 600 sångare deltogo. Den tredje
sångarfesten hölls två år senare i Minneapolis, och till dess
hade förbundet ytterligare ökats med ett par hundra sångare.
Påföljande år visade det sig dock ogörligt att sammanhålla
så stridiga element. Svenskar och norrmän, som under
åratal enigt verkat för förbundets framgång och i endräkt
sjungit sida vid sida, råkade "i lufven" på hvarandra, och de
gemytliga danskarne, som ju stodo långt efter de andra två
nationerna både i numerär och röstresurser, sökte efter bästa
förmåga medla mellan de två parterna. Det halp dock ej! Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
