Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor. Af A. Schön. Med 15 porträtt - Karl Erixon - C. F. Peterson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 fe
a. schön.
Ar 1877 kallades han till lärare vid ofvannämnda
svenslt-ameri-kanska läroverk och flyttade jämte familj dit pà våren följande
år. Sedan han därpå blifvit väld till rektor för läroverket,
ombildade han detsamma till ett predikantseminarium. Att
detsamma ej var af någon större omfattning, framgår däraf, att det
1879 ej hade mer än 20 elever, och att läroverket var helt och
hållet beroende på frivilliga bidrag af de för företagets framgång
intresserade, öfver Ansgarii-synodens församlingar fick Erixon
ett rätt stort inflytande och omdanade många af dem efter
mönstret af det 1 Sverige bildade Missionsförbundet.
Hans verksamhet som skolföreståndare fortgick emellertid
endast under två @ tre års tid, hvarefter han flyttade till Lindsborg,
Käns., för att förestå därvarande svenska missionsförsamling.
På hösten 1882 öfvertog han vården om Gustaf
Adolfs-församlingen i Moline, 111., där han kvarstannade till 1885, då han blef
sv. ev. Bethesda-församlingens i New York, N. Y., lärare. Här
tjänstgjorde han till sin död, som inträffade den 27 april 1900.
Vid ankomsten till Knoxville öfvertog han den i juli 1873
grundade halfmånadsskriften Zions Banér, som af honom förvandlades
till en sexspaltig veckotidning. Denna tidning sammanslogs
därefter med Chicago-Bladet. Efter flyttningen till östern grundade
han och utgaf en tid österns Veckoblad, numera afsomnadt och
efterträdt af Nya österns Veckoblad.
Pastor Erixon var sedan 1849 i äktenskap förenad med Helen
Elisabet Olson och efterlämnade henne samt en dotter. En son
och en dotter afledo före fadern.
C. F. PETERSON.
Darrande och aftärd var den hand, den grånade publicisten,
författaren och skalden räckte oss, då vi annandag pingst i våras
kommo till hans hem för att efterhöra hans tillstånd. Men var
kroppshyddan nedbruten och bräcklig, så var anden därinom desto
lifligare. Den väntade endast på sin slutliga frigörelse för att
jublande höja sig mot ljuset.
"Döden ändar ej vår tillvaro, den är endast öfvergången till ett
lif, högre och renare än det närvarande, och i detta högre lif skall
jag nu inträda", yttrade han, sedan vi fattat den framräckta
handen.
Då vi beklagade honom för hans sjukdom och yttrade det vi
hoppades, att han snart måtte blifva så pass återställd, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
