Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyra sagor. Af Signe Ankarfelt - III. Liten Rosenkind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
SIGNE ANKARFELT.
"Är du den sista draken och detta den sista milstolpen?"
sporde Rosenkind bäfvande, då hon såg en spöklik, svart
drake resa sig i hennes väg.
"Ja, jag är den sista. Räck mig din förgät-mig-ej!"
"O nej! O nej!" ropade Rosenkind ångestfullt, "det är
det sista, — det är minnet af allt det, jag älskade en gång
där borta i dalen, där ock mången höll mig kär. Du fordrar
väl ej, att jag också skall glömma och själf glömmas. Låt
mig behålla min blå blomma, och tag i stället min eternell."
"Ack, du dåraktiga barn!" svarade draken, "vet du då ej,
att eternellen är ditt rätta hemlands blomma, ditt
medborgaretecken, som förer dig dit in. Den andra är dalens
blomma och måste offras, som alla, alla de öfriga, du en gång
kallade dina. Gif mig din förgät-mig-ej, men håll
eternellen säkert kvar i din hand, och jag vill draga bort slöjan,
och du skall finna något, du icke väntade dig."
Viljelöst gjorde Rosenkind, såsom draken fordrade, men
huru förvånades hon ej, då hon slog upp sina nyss så skumma
ögon och såg tätt framför sig en härlig äng och på den,
stående i den skönaste fägring, alla de blommor, hon under sin
svåra vandring nödgats offra för att komma fram till ett
fördoldt mål. Nu var hon där, och hur fröjdades ej
Rosenkind vid åsynen af så mycken obeskriflig skönhet.
"De blommor, du ser där, äro alla dina", sade icke draken,
utan en hvit ängel, stående vid Rosenkinds sida, "de äro
desamma, du så motvilligt gaf oss under din vandring genom
dalen."
"Åh, nej", svarade Rosenkind, "icke åt änglar, så sköna
och goda som du, utan åt svarta drakar tvingades jag gifva
mina kära blommor."
"Förblindade människobarn", sade ängeln sorgset, "vi voro
alla hvita änglar, sända att visa dig vägen hem, men du trodde
oss vara svarta drakar, emedan du såg oss genom smärtans
sorgflor."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
