Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidens son - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDENS SON 47
och prästkrage! Det skulle tagit sig ohyggligt ut,
när han bugade för applåderna. —
Med en kort, blygsam bugning steg docenten
ner från katedern och banade sig väg genom
åhörarskaran bort till de båda gamla vid salens
ena gafvelvägg. Alla hälsningar besvarade han
värdigt, men lätt småleende som åt gamla bekanta.
— Ett ungt, synbarligen nygift par, snuddade
förbi honom. Han märkte, att kvinnan i förbi-
farten kikade fram bakom mannens arm och sedan
skyggt ifrigt gömde undan sitt ansikte. Klas hade
likväl igenkänt henne. Det var Ottilia, hans första
lilla flamma.
Hans enda tanke var, att det var skönt, att
han icke varseblifvit henne förut under föreläs-
ningen. Hon skulle då ha stört, icke hans lugn,
men hans nöje. —
— Ja, käja moj Petejton — suckade Påhl —
det haj blifvit en stoj man af våj Klat.
— Ack ja, kyrkoherden — må tro det! Och
det har vi ju allra först kyrkoherden att tacka för.
Kyrkoherden skakade afvärjande på hufvudet.
— Jag menade väl — men allt blij inte tom
vi tänkej och menaj.
Den gamla linnesömmerskans tåriga ögon
fästes på den nalkande sonens finhylta, leende drag.
— Jaja, kyrkoherden, vi gamla få väl tro, att
bäst är, som gud styr.
Kyrkoherden klappade stilla hennes hand till
svar, och nickade med bekämpadt missmod mot
Klas, som nu hunnit fram till dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
