Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan på vers - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PREDIKAN PÅ VERS 69
Med betydelsefull ömhet betraktade han sedan
denna morgon fröken Elna, utan att med antyd-
ningar eller uppseväckande närmanden gå tidens
fullbordan i förväg. Han nöjde sig med att smeka
den lille gossen i hennes knä och jollra för ho-
nom, som hade det varit hans egen. Den lille
blef också snart så förtjust i pastorn, att när denne
gick genom rummet, äfven utan att se åt det
hållet, sträckte barnet armarna efter honom, läng-
tansfullt. Pastorn behöfde blott nicka och småle,
för att pysen skulle skratta af belåtenhet, och var
han ledsen eller orolig, svår att få i sömn, kunde
pastorn med en landtlig vaggvisemelodi vyssja ho-
nom till ro. — Elna lät den barnkäre pastorn
hållas, och när ingen annan hörde det, berömde
hon i sakkunnig ton hans goda handlag med
gossen: —
— Pastorn förstår sig bättre på småbarn än jagl
Men familjen och pojkarna lämnade honom
sällan ur sikte. Snart märkte de, hur misstänkt
gärna pastorn valde vaggans sällskap. Bengt och
Percy hviskade uppsluppet därom i vrån bakom
pianot, och lilla Malla myste helt invigdt. Kyrko-
herden själf smålog öfverseende, men fru Bringel
kunde icke tåla adjunktens älskvärdhet. Hon
satte på honom en skarpt afvisande blick, som
dock aldrig verkade, och sökte köra honom på
dörren med i öfverdrifven hetsighet gifna befall-
ningar till Elna.
— Har Elna inte matat lillen än? Nå, gör
då detl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
