Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KKAMPA
— Att man kan synda, när man ser så glad
och snäll ut som Lars!—tänkte Elin för sig själf.
Det var en lång, gullhårig flicka, Lars förde
just då. Elin hade sett henne enstaka gånger i
kyrkan och på vägen, åkande i en blänkande herr-
skapsvagn. Det var en rik bondes dotter från
pastoratets nordligaste gräns, hvars befolkning var
sällsynt nere i byn. — Hon log beundrande mot
sin kavaljer och han skrattade igen, så att tänder
och ögon lyste.
— Den som ser på en kvinna till att begära
henne — hviskade Elins bibelsprängda minne.
— Fröken Elin!
Hon spratt till. Framför henne stod Knut
Rosdal och bugade, först mycket djupt för gamla
fröken, sedan något lättare för Elin. Hans mjukt
rundade ögonlock fälldes nästan skyggt ner öfver
de vackra, fuktigt blå ögongloberna, hvilka lågo
så underligt tunga och liksom för stora under den
framskjutna, jämna pannan.
— Tack, herr Knut. Jag — dansar ju inte.
— Nej, herr Rosdal, det är sanning — be-
kräftade fastern ganska ifrigt.
Då bugade han igen och gled bort, Elin visste
ej hvart, ty hon stirrade ner i sina halfknäppta
händer. De hade med ens blifvit så kalla, att hon
knappt kände, hur hon pressade ihop fingrarna.
Det bief en paus. Värden steg upp på en
stol och tillkännagaf, att förfriskningar bjöds i
salen. — Han var alldeles grånad nu, gamle Kärr,
och dragen hade skärpts under den slappa, blåröda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
