Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KRAMPA
och lugnande fanns att lita till, när ingen bröt
den dofva stillheten med fyndigt skämt och vän-
liga förklaringar, blef ställningen odräglig. Knuts
välmenta försök att spela lättvindig och munter
slogo illa ut. Kyrkoherden var ytterligt mån om
sin värdighet — det ansåg han som en plikt mot
denna värdighet. Och eggad af de båda gamla
fröknarna anade han försåtligt och vanvördigt
gäckeri eller åtminstone afsiktlig liknöjdhet i allt,
som Knut gjorde eller inte gjorde.
En dag brast denna misstänksamhet ut i en
beskyllning, som alldeles förbluffade Knut. — Det
var vid middagsbordet. Mörk och domaresträng
anmärkte kyrkoherden, med återhållen vrede, att
det var minst femte gången Knut drog brödkor-
gen öfver till sig, innan kyrkoherden fått den.
Elin gaf sin fästman en pilsnabb, hjälplös blick.
— Brödkorgen — upprepade Knut oförstående.
— Ja, just den. Den står nu vid din tallrik
och du torde ha märkt, att den eljest alltid står
och bör stå midt på bordet här, framför mig. —
Elin blinkade åt Knut, men han begrep inte
ett grand af det hela. Han kände endast, hur
blodet steg hett mot hufvudet och att strupen
liksom vägrade att svälja. Fröken Krampa be-
traktade honom spefullt, och flyttade själf korgen
upp till den harmsne husfadern.
— Har du någonsin sett mina barn bära sig
åt på det viset? — slöt Krampa barskt.
Elin stirrade ned i sin servett, hvarken fadern
eller Knut ville hon se i denna stund. Måltiden
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
