Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Magda gör ett besök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»För all del, det är ingenting att tala om, det är
ingenting alls att tala om», försäkrade den beskedlige
klockaren. »Ett litet blåmärke betyder alls ingenting,
om det ej sitter på en baldrottnings bara arm», och
han småskrattade, ty han tyckte, att han sagt
någonting lustigt.
»Vill inte Magda vara så god och sitta ner»,
fortsatte han. »Gamla Lena har lagat en tårta åt mig,
och det vore en stor ära för henne, om Magda ville
smaka den.»
Magda neg och tackade och satte sig på yttersta
kanten af den brunmålade rottingssoffan.
»Kantorn är verkligen en fin herre, en riktigt fin
herre», tänkte hon för sig själf, medan han gick till
hörnskåpet och tog fram en karaffin och tre glas.
Han behandlade henne, som om hon varit en ung
dam; det var bara skada, att Gertrud ej var med
och bevittnade den senare delen af hennes visit. Den
första afdelningen var, rätt betänkt litet genant och
kräfde inga åskådare.
Drifven af sin gamla benägenhet, att vare sig hon
var snäll eller stygg alltid gå till botten med en sak
lutade Magda sig fram, när kantorn satte
karaffinbrickan på bordet och sade ifrigt:
»Det är ju säkert, att kantorn inte längre är ond
på mig?»
»För all del kära barn, det har jag aldrig varit»,
förklarade han sanningsenligt, ty en trettioårig
erfarenhet såsom skollärare hade lärt honom ett
obeskrifligt tålamod med barns tanklösa upptåg. »Jag
har varit utsatt för värre påhitt än det lilla sprattet
i lördags», tillade han öppenhjärtigt vid tanken på
allt det gyckel, hvars tacksamma föremål hans elever
ofta ansett honom vara, »men jag kan inte påminna
mig att någon förut själfmant kommit och bedt om
ursäkt därför.»
Det var ej utan att Magdas själfbeundran
ytterligare växte, och hon satt där en stund med ganska
själfbelåten min, tyckande sig vara ett tydligt bevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
