Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJORTONDE KAPITLET. Ett nattligt äfventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon är inte den, som glömmer hvad hon har att
göra, om hon också hade tio Jonas omkring sig.»
Hon vek ordentligt ihop de olika klädesplaggen
och hoppade upp i sängen, sedan hon gifvit systern
en hjärtlig kyss.
»God natt Harriet, sof godt och dröm om hur
roligt du får i morgon.»
Men Harriet kunde ej somna på länge. Hon låg
och stirrade ut i det halfskumma rummet.
Gardinerna voro ej nerdragna, och därför var det ej
mörkare än att hon mycket väl urskilde föremålen därinne
och de få taflor, som prydde väggarna.
Ofvanför Gertruds säng hängde porträtten af
systrarnas döda föräldrar, och nu liksom många andra
kvällar dröjde Harriets tankar vid dem och det kära
hemmet, som var så gladt medan fadern ännu lefde.
Hur godt hon och systern än hade det i
Tomteboda, var det dock ’nådebröd’ hon tyckte, att de åto
där, fastän morbror Hans och farmor ej önskade
något högre än att systrarna skulle känna, att
Tomteboda verkligen var deras hem i detta ords bästa
bemärkelse.
Men Harriet var stolt och hade ofta bedt farmor
att få försöka sin lycka ute i världen.
Farmor svarade dock alltid:
»Tids nog kommer den tiden, min flicka. När
morbror Hans ej längre finns, då får du pröfva hvad
det vill säga att förtjäna ditt bröd hos främmande
människor, men vi skola bedja Gud att den dagen
ännu är långt aflägsen. Nu längtar du ut i lifvet,
men de dagar skola tvifvelsutan komma, när du med
längtan skall minnas, att dina sorgfriaste år har du
upplefvat i Tomteboda.»
Harriet trodde nog, att farmor hade rätt uti hvad
hon sade, men ofta grät hon dock i tysthet öfver att
åren förgingo utan att hon fick se en skymt af det
lif, som lefdes därute i världen, om hvilket hon visste
så föga och därför utmålade för sig så härligt.
Vare det dock långt ifrån någon att tro, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
