Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SJUTTONDE KAPITLET. Gertrud når sitt mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad du kråmar dig och ser svärmisk ut»,
anmärkte Magda, hvars tankar återvände från en liten
utflykt till Anna-Stina som var ute på åkern och tog
upp säd efter Jonas.
Gertrud låtsade ej höra anmärkningen, men sänkte
hastigt handen, och Magda vände sin
uppmärksamhet åt annat håll. Denna gång slog hon ned på
stackars Harriet.
»Hvarför sitter du och fingrar dig så där på
ryggen?» frågade hon nyfiket. »Har du fått något djur
på dig?»
Harriet blef mörkröd öfver hela ansiktet och gaf
kusinen en förtörnad blick. Hon hade setat och
funderat på att sy sin nästa klänning i prinsessfason
som Lizzies, och pröfvade nu i smyg, om hon själf
kunde knäppa den i ryggen. Annars var den
modellen icke att tänka på. De öfversta och nedersta
knapparna voro ej svåra att nå, men hur i all
världen skulle man bära sig åt med de två mellersta?
Harriet hade just kommit till den bedröfliga vissheten
att hon på egen hand ej kunde reda sig med
knapparna, och hennes ledsnad däröfver gaf sig utbrott i
ett snäsigt svar till Magda.
»Man kan inte röra på ett finger utan att du skall
komma med dina nyfikna frågor», sade hon retligt
och började lägga ihop arbetet. Det var dags att
duka fram kaffet.
»Kors bevars, en så’n geting!» utbrast Magda med
så oförställd häpnad, att Harriet ej kunde låta bli att
skratta. Hennes dåliga lynne var redan bortblåst;
Klara skulle nog hjälpa henne knäppa klänningen,
om hon ej kunde göra det själf.
I nästa ögonblick sågo flickorna bestörta upp, ty
Hugo kom rusande som en pil förbi dem.
»Det brinner i Dalby!» skrek han i förbifarten.
— Dalby var en rätt stor by, som låg tio minuters
väg från prostgården.
Utan att betänka sig sprungo flickorna upp och
följde honom öfver gärdesgården och ängen ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
