Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mannen i munkkåpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»... komma tillbaka, medan jag är i hans rum,
menen I säkerligen?»
»Ja!»
»Nå, I kunnen ju uppehålla honom en stund i
gäststugan, eller huru? I kunnen ju fråga honom till
råds angående en eller annan svaghetssynd. Menen
I icke det?»
»Det kunde visserligen låta sig göra, jag
medgifver det, men ... men ...»
»Huru?»
»Jag fruktar, att det är en synd, som I nu viljen
fresta mig till att begå, och jag tviflar om ...»
»Nå, om det nu än skulle vara en synd, hvarpå
jag dock tviflar, enär det sker uti ett godt
ändamål, så veten I ju, att den allena saliggörande
katolska kyrkan är beredvillig att i rikt mått
skänka sina villsefarande söner god och gedigen
syndaförlåtelse mot en ringa ersättning i kontanta
penningar.»
»Modren kyrkan är verkligen så kärleksfull emot
oss.»
»Hafven I någonsin tviflat derpå?»
»Visserligen icke, men ...»
»Taga då aldrig edra »men» slut, min käre värd?
Se, här hafven I penningar att köpa eder förlåtelse
för, både för denna och andra synder, vore det ock
ett helt dussin.»
Sägande detta, räckte jag honom några blanka
tyska dalrar, som jag få dagar förut, när solden
utdelades, hade bekommit. Af den feberaktiga glansen
i värdens ögon, när han såg de skinande mynten,
kunde jag nogsamt förstå, att han redan började
öfverlägga med sitt samvete, om han skulle gifva sig
åt mig på nåd och onåd. En vis man lärer någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
