Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. En äfventyrlig färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tack, kamrat!»
Naturligtvis begagnade jag mig i denna nya
strid af samma krigslist, som nyss hade tillförsäkrat
mig segern. Jag utvalde en sådan plats, att
jag sjelf stod i mörker och hade min motpart
emellan mig och himlens ljusare rand.
Länge varade icke heller nu striden, förrän min
fiende med klufvet hufvud störtade till jorden,
öfversköljande mig med en ström af det varma blodet.
Nu hörde jag en röst, hvars likhet i ljufhet
och behag aldrig förut nått mina öron, yttra helt
nära mig:
»Hvad jag tackar eder, min och min faders,
räddare! Måtte den gode Guden belöna eder
rikligen! Högre önskan eger jag icke.»
I den öfvertygelsen, att ett så ljuft och
melodiskt tonfall, som det, hvilket nu smekte mitt öra,
icke kunde frambringas af någon annan än Aurora,
svarade jag:
Ȁdla jungfru! Jag har blott gjort hvad hvarje
annan svensk krigare skulle hafva utan tvekan
utfört. I ären mig således ingen tack skyldig.»
»Jo, visserligen äro vi det,» svarade samma
manliga röst, som nyss förut hade tackat mig, när
jag anföll den ende återstående fienden. »Sannerligen,
både jag och min dotter skulle hafva varit
förlorade, om I icke haden så lägligt kommit
emellan.»
»Upphören dock med tacksägelser! Medvetandet
om en uppfyld pligt och vissheten om att hafva
gjort två menniskor en tjenst, är för mig belöning
nog, isynnerhet om dessa menniskor äro så ädla
och aktade som Herman Strahl och så sköna och
dygderika, som I, ädla jungfru Aurora.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
